Igår ringde mormor till mej. Först körde hon sitt vanliga snack om att hon ringde till dä andra numret först å inte kom fram å sen tjatade hon om att dä är så tokigt att dä spelas musik när man ringer till mej å att hon blir lite förvirrad av dä. Sen började hon äntligen bry sej om mej.

Mormor: Du dricker mycke va?
Jag: Ja oohja..jättemycke! lögn
Mormor: Vatten då förstås, inte sprit inte!
Jag: Nej, sånt gör ju inte jag! lögn
Mormor: Jag vet!

Mormor tror fortfarande att jag är ett litet ljus. Jag som har utvecklats till den värsta av hennes barnbarn. Stackars henne alltså. Hon skulle bara veta.
Fast, innerst inne vet hon nog, hon vägrar bara tro på dä!