Igår va en helt fruktansvärd dag. Den började bra, sen va jag tvungen å rycka in å jobba, dom klarar sig då rakt inte utan mig där ute. Det va väl helt okej.

När jag kom hem däremot, då började ångesten sätta fart.

Min häst har varit sjuk, så sjuk så att veterinären dömde ut henne.
Nödslakt ringdes och det va det värsta nånsin, tror jag.

Igår va jag där å såg henne för sista gången. Det va så sorgligt så jag bröt ihop både en och två gånger, och hon fattade ingenting, hon ville bara ha knäckebröd.
Hon gnäggade när jag kom, hon buffade på mig, vägrade låta mig stänga boxdörren, och när jag väl bestämde mig för å gå därifån såg hon så besviken ut så jag höll på å falla ihop å dö.
På stört. Fy fan.

Men!! Idag har pappa ringt och avbokat nödslakt!
Hon har piggat på sig och vi ska avvakta. AVVAKTA.
..det betyder att än finns det hopp!

Nu jävlar blir du frisk, Ami Q!
 Du förstår väl att du inte kan försvinna efter 15 år?


♥♥♥