Igår var jag i stallet. Jag älskar stallet. Det är där jag har tillbringat hela min uppväxts lediga tid, i princip. Jag å Jessica, å våra hästar. Fantastiskt, när man tänker efter. Inte alla som fick ha sina egna hästar, tyvärr förstod vi nog inte riktigt då hur bra vi hade det kanske.
Men vi tackar mamma, pappa, mats å anette såhär i efterhand för alla hundratals mil dom har kört oss, och hästarna, och för alla mornar dom har släppt ut våra hästar å vi låg å sov som grisar utan en gnutta dåligt samvete för allt jobb dom la ner åt oss för att det skulle kunna funka. Hur mycket pengar dom har slängt ut på vårt intresse vill jag nog inte ens börja spekulera i tror jag. Då kanske jag får ångest, på riktigt.
Just då va det mest en självklarhet, nu har vi kommit på vilka bortskämda snorungar vi faktiskt var. Men det är för sent å göra nåt åt nu.

En gång bortskämd snorungar - alltid bortskämda snorungar!


Igår va det alltså dags för tidernas bästa terapiställe igen- stallet!

Puss på bästa hästmulen! ♥


Fjäsk!
Ger du mej lillfingret tar jag hela handen, verkar Ami tänka!


Ren jäkla isgata på väg till hagen! Livsfarligt!


Det gäller att hon håller koll på sina fötter så hon inte druttar ikull.
Jag va lite rädd å få henne över mej ett tag.
..då hade jag inte varit vidare katig..


Käkar lite snö, i brist på annat!


Oj vad jag tycker om den här hästen.
Vi har gått igenom rätt mycket tillsammans, trots allt!