Igår när vi var ute i stugan simmade en canadagås förbi, helt ensam. Ni som har läst den här bloggen länge vet vad jag tycker om fåglar, å ni som inte har läst den så länge kanske inte vet. Jag hatar dom i alla fall. Jag har total fågelfobi och får panik av tanken på dom.
I alla fall så kom vi in på hur det egentligen kommer sig att jag är så rädd som jag är. Det är nog ingen som riktigt vet egentligen. Jag bara skriker.

Mamma hade dock ett minne från mina yngre dagar:
"Ja men du vet ju när Figge kom ner å var överlycklig, han hade hittat en fladdermus som han skulle visa för dig.. å du skrek i fullkomlig panik 'DEN HAR VINGAAAAR!!!!'. Å sen satt du inne på toaletten i 1,5 timme å skrek och Figge tyckte det va jättekul.. å ja..jag tyckte väl oxå att det var rätt roligt, men det kunde jag ju inte säga då såklart"

Det är kanske den traumatiska upplevelsen som ställde till det.
Det är nåt med dom där vingarna alltså.
Det är nog inte själva fågeln i sig, det är dom där flaxande åbäkena. Kanske.
...för jag är rädd för flygpan oxå..bara för dom där vingarna.


AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!