Jag hatar inte snö, däremot hatar jag å köra bil i snö. Det är min största fasa på vintern, förutom fåglarna då, dom lever ju på vintern dom också. Varje kväll håller jag full koll i min gatlampa utanför fönstret, om det snöar och jag vet att  jag ska åka till jobbet 05,40 blir jag helt stissig och förbereder pappa på att han kanske måste köra mig. Hans bil är så mycket större och bättre, slänger jag in i samma mening så kan han inte annat än å hålla med. Den här vintern har jag kört själv, varje dag. Det har tydligen inte varit snö nog för att jag ska få en bil framkörd här ute. Typiskt. Jag tycker att min väg till jobbet borde va högsta prioritet vid skottning, jag måste ta det här med kommunen. JAG SKA INTE BEHÖVA HA DET SÅHÄR.

Jag håller så hårt i ratten när jag kör i snöväder att mina knogar blir helt vita, som om det skulle hjälpa. Jag kanske borde gå i terapi. Köra-i-snö-terapi. Sen är det jag som är ute på isarna om vintrarna å sladdar omkring med min lilla clio. Eller går det så långt att jag köper en 740, med vinge och hål i avgasröret!


Såhär ser jag säkert ut när jag möter en lastbil på en LITEN OSKOTTAD JÄVLA VÄG!

Nu - gatlampan!