Vi köpte ju som bekant ett hus i maj. Vi har hunnit med en del förändringar skulle jag vilja påstå. Än är det mycket kvar dock, men man kan ju tydligen tyvärr inte göra allt på en gång. Det är lite brunt kvar som ska bli vitt och lite furu som ska bort, sen kan jag sova gött om nätterna. Men i alla fall.. håll till godo. Förebilderna kommer från bilderna som var på hemnet när vi på nåt sätt fastsnade för detta hus.

 

↓

 

Fredag, Emma pratar med mormor: "När jag blir frisk från förkylningen ska vi festa. Åka till Vimmerby och fika!"

Fredagnatt, Emma ringer till mig: "Mormor är död" 

 

Hon blev aldrig frisk och det blir ingen fest. Det är så ofattbart, från ena stunden till andra och så plötsligt finns hon bara inte mer. I min värld skulle hon leva för alltid, tjata på oss om hur onödiga köp vi gör, hur mycket för mycket socker vi äter och få reda på allt hur mycket man än försöker undanhålla.

Har nog inte förstått än hur tomt det kommer bli, och att jag aldrig mer ska BEHÖVA PRATA SÅHÄR TYDLIGT EFTERSOM HON TYCKTE JAG MUMLAR SÅ FÖRSKRÄCKLIGT. "Jaja, jag hör ändå inte vad du säger men det är nog nåt bra!" Okej.

 

Min mormor har aldrig varit sen med att tro att hon ska dö. Vad man än har frågat om så fick man oftast svaret "ja det beror ju på om jag lever då såklart..det vet en aldri" Det har lixom blivit lite hennes grej. Men det skulle ju som sagt, i min värld, aldrig hända på riktigt. Nu har det hänt. 

 

Hon var inte döende, hon tänkte bara mycket att hon en gång skulle dö. Det ska vi ju alla. 

För några veckor sen pratade hon om att det fanns tre saker som hon ville hinna uppleva medans hon levde. 

Nummer 1. Arvet efter sin bror som dog i somras. Hon var så nyfiken på hur mycket det skulle bli "Men ja vill inte fråga, för en vill ju inte verke förveten även om en ät!" Detta hann hon få uppleva med fem dagars marginal.

Nummer 2. Hon ville se hur det blev när mamma och Håkan rev en vägg i sitt hus. Det hann hon aldrig.

Nummer 3. Hon ville hinna träffa min och Manges bebis som förväntas komma i januari 2016. Det hann hon aldrig heller. 

 

Det gör så ont i mig att hon aldrig hann träffa vår lilla bebis, hon längtade så mycket efter den och pratade om den hela tiden. Och stickade på en liten overall som jag inte heller tror hann bli klar. Hon föreslog att han ska heta Mårten, hon har alltid varit lite galen i att försöka bestämma namn åt allas djur och barn och sådär. Men jag vill inte ha en Mårten. "Men han kan väl få heta Mårten i andranamn? då kan han byte till det sen när han blir äldre om han vill" Nästan så jag måste överväga att han ska få heta Mårten i andranamn, bara för hennes skull. Måtte han inte vilja byta sen isf! No offence, alla som heter Mårten. 

 

Hon lämnar kvar så mycket efter sig, min stackars morfar som blir ensam till exempel. Efter 62 år som gift med mormor, hur ska det gå för honom? Säkert bra tids nog. Men mitt hjärta brister för tomheten han måste känna.

 

Jag kommer alltid känna stor tacksamhet för att just hon har varit min mormor. Utan att vara partisk så tror jag inte det finns någon som hade klarat den uppgiften bätttre!