Ingen planerad graviditet men ändå blev det en mycket efterlängtad bebis som såklart var världens sötaste, som hann få cirka 30 olika namn och som nästan till och med hade en vald vagn.Eftersom den kom som en chock kallade jag den för Lilla Olyckan. Med kärlek alltså.

Nu är jag inte gravid längre, och inget litet barn har vi heller.

Vi var på ultraljud i onsdags, det skulle bli coolt, tyckte vi. Däremot var det inte riktigt lika coolt när vi gick därifrån.  Det fanns ett barn, men det lilla lilla hjärtat slog inte. Det hade det inte gjort på några veckor, min kropp däremot fortsatte bete sig som att jag var gravid. Det var jag ju också iofs, men ni fattar. Den hajade inte att lilla fostret borde komma ut istället för att ligga kvar där inne. Kroppen växte men inte barnet. Lite taskigt kan man tycka såhär i efterhand.  Jag var exakt i det där läget ni vet där folk börjar fundera på om jag bara har råkat äta lite för mycket i sommar eller om jag faktiskt är gravid men ingen vågar fråga.

När vi gick därifrån var det ju lite som en ny chock, även om vi hela tiden var medvetna om att det ju kunde bli sådär var det ju inte så vi hade tänkt lämna det där stället.

Det skulle vi ju göra med en svartvit bild på nånting som man knappt kunde se vad som var upp å ner på, utan å erkänna det såklart. Så skulle vi visa den för hela världen och påstå att den var söt och det skulle ingen annan förstå. Sen skulle vi försöka komma på nåt fyndigt å skriva på fejjan, men istället bara skriva nåt i stil med att en plus en blir tre eller nåt sånt tokigt. Alla skulle skriva grattis och göra massa hjärtan och vi skulle knappt hänga med i svängarna å bara på sin höjd hinna gilla allas kommentarer och skriva ett masstack på slutet.

Men vi gick därifrån utan nånting, förutom en ny läkartid som skulle sätta igång processen ”missfall”.

Vi åkte till Sthlm direkt efter ultraljudet, med mamma och Håkan. Vi åt kinamat, var på guidad båttur i skärgården och tog en heldag på stan. Sen packade vi ihop Manges saker och flyttade dom hem till Småland, till mig. Samboliv i Silverdalen. Det var ju i alla fall positivt mitt i det negativa.

I fredags vaknade jag på natten av fruktansvärt ont i ryggen. Tog lite ipren, och som den stålkvinna jag är somande jag om, dock på soffan så jag kunde sittsova. Så började vi vårt gemensamma boende, med att sova i olika rum! Dagen efter var vi på marknad i Lönneberga och på 30+30+5årskalas i Farstorp. Fortfarande gick jag på tabletter för all värk i mage och rygg, kanske inte så stålkvinnigt iofs, men nån måtta kan det väl få va på vad vi stackars kvinnorkroppar ska behöva utstå!

Sen kom vi hem, och då jävlar började eländet. Jag fick värkar och tänkte att nu är det väl kanske dags då. Doktor Annika hade sagt att vi skulle ringa akuten om det började av sig själv om vi ville komma in och gå igenom det på sjukhuset istället för hemma.

Men..jag vill ju tro att jag är stålkvinna som sagt. Jag låg här men sjuka värkar i magen i flera timmar och trodde jag skulle avlida. Denna lilla Olycka hade bara hunnit bli cirka 3cm, hur ont ska det då göra den dagen en normalstor bebis vill ut, hann jag tänka. Fy fan, tänkte jag också.

Men, jag avled aldrig, istället sa det plötsligt pang i magen och jag fick göra en liten rusch till toaletten. Sen tog det ett par timmar till så var allt över och jag gick å la mig å sov som en jäkla stock. I samma rum och samma säng som Mange denna gång.

Idag har jag varit på efterkontroll, Doktor Annika var mycket imponerad av mig (så kanske hon säger till alla, men jag kände mig lite bättre än alla andra) som hade härdat ut och låtit kroppen göra sitt jobb på egen hand utan hjälp. Den var så duktig så jag inte behövde några åtgärder alls. Bara åka hem och forsätta som vanligt. Skönt är det. Nu kan jag nästan ta en öl till och med. Fira att allt gick bra och att min kropp var så fantasktisk på att hantera detta. Och jag, och Mange. Efter dagens läkarbesök såg vi inte ledsna ut, istället gjorde vi en high five för att det kändes som ett lyckat avslut på ett sorts misslyckande.

Vi tycker inte synd om oss själva, istället väljer vi å se det som att det var meningen. Kroppen hade aldrig låtit det hända annars, man måste nog se det så. Det hade säkert blivit värre längre fram om det inte hade hänt. Det är snarare så att andra tycker mer synd om oss än vi gör själva. Oja er inte över detta, gör det istället över de barn som är födda och lever i misär eller svält eller så. Dom behöver det mycket mer.Jag tror det ändå är viktigt att man pratar om det, i alla fall för många. Detta händer ju hela tiden, men det kommer sällan fram. Istället pratas bara om lyckade graviditeter och barn som föds. Inte om barn som inte gör det.Precis efter beskedet känner man sig ensammast i världen och tänker att det måste va nåt fel på oss, och att det är inte meningen att vi ska ha barn. Men det är det visst!

Jag satt på toaletten i några timmar som sagt, då passade jag på å läsa missfallshistorier från andra. Det var intressant och det kändes bra för mig. Man är varken ensam, onormal eller ovärd en lyckad graviditet. Man är heller inte orsaken till en misslyckad. Det är viktigt att komma ihåg, det är kroppen som bestämmer och är det nåt som inte står rätt till säger den ifrån. Det är ju sen gammalt.

Och när allt väl känns okej igen å kan man alltid göra nya försök,  just den processen är ju inte speciellt jobbig.

Det här var berättelsen om vår Lilla Olycka som aldrig fick chansen att bli en Lycka!