Blixtkrystare Kennmark!

Lillebror. 18 dagar för tidig, men ändå inte en dag för tidigt kom han ut, och det med besked! 
 
Måndag 23/1 klockan 06,30.  Vattnet gick! Det var en annorlunda upplevelse, minst sagt. Jag vaknade och kände att jag nog skulle behöva gå på toa, men som en höggravid valross får man göra vissa val, antingen hålla sig och bespara sig lite möda och besvär, eller börja ett snudd på evighetsprojekt å ta sig upp ur sängen. 
Just den här morgonen fick jag dock inget val, det sa lixom bara poff i magen och så öppnades kranen. Jag sa till Mange lite försiktigt "jag måste på toa, jag tror mitt vatten har gått" å så gick jag och från sängen till toan skapade jag en liten insjö. Mange flög ur sängen som en kanon med orden "men för helvete!" och ringde min mamma, och strax efter det ringde han till förlossningen. Han blev verkligen speedad kan man säga! Jag försökte förmedla inifrån toaletten att man kan chilla lite även att vattnet har gått för jag hade ju inga värkar eller nåt. Jag bara läckte vatten som ett vattenfall så fort jag reste mig..
 
Mycket riktigt så va det ingen panik med mig, vi fick tid för kontroll i västervik klockan 14.00 om inget hände innan det. Jag gick här hemma och bara väntade på att lite livmodersmärta skulle dra igång så jag fick åka in och föda den där lille ungen nån gång! (mvh hon som var så trött på att va gravid så hon ville spy varje dag) 
 
Vi packade klart alla väskor och så, det hade vi ju inte hunnit med eftersom det egentligen inte var dags förrän 10e februari..och såhär andra gången tänker man att man har all tid i världen och att allt är lugnt typ.
 
Så åkte vi in till klockan 14.. fortfarande inga värkar. Låg med ctg typ 1,5 timme, allt såg bra ut men inte värkte det nåt inte. Envise unge! Men dom vågade inte riktigt skicka hem oss ändå, så vi fick åka iväg och äta lite och sen komma tillbaka två timmar senare för att se om något hade hänt.
Det hade det knappt. Öppnat mig lite och fått svaga svaga värkar, knappt märkbara. Men fortfarande ville dom inte skicka hem oss till Hultsfred (tack gode gud för det känner jag såhär i efterhand). 
 
Dom gav oss ett övernattningsrum nere i sjukhuskällaren..och så skickade dom med mig massa piller som jag skulle ta så jag kunde sova och slappna av! 
Här är rummet.. lätt att slappna av där..inte direkt någon mysighetsfaktor!
 
Vi fick rummet runt 18.30..bäddade och styrde och jag bestämde att jag tar den där sovdosen efter farmen så sover jag gött efter det.
Men vid 19-tiden började jag få värkar.. som gjorde jävligt ont och kom jävligt ofta. Men jag tänkte att det var nog inte dags att gå upp ändå, dom hade ju sagt åt mig att gå ner hit å sova.. 
 
19.30 sa jag ändå till Mange att vi får nog bannemej gå upp nu, för då kom värkarna i princip non stop..och gjorde skitont. Vi gick upp, lite skämmigt var det för jag tänkte att dom ju nyss skickade ner mig. Men så la dom mig med ctg igen, och skulle kolla hur mycket öppen jag var men det kunde dom knappt eftersom jag inte hade någon paus mellan värkarna. Jag sa "jag vill ha ryggbedövning". Barnmorskan svarade "det kommer vi inte hinna". Ojdå, tänkte jag och frågade om hon trodde det skulle gå fort. "Ja, det kommer det göra" svarade hon. Men med tanke på att dom sa att jag födde barn snabbt förra gången när jag hade haft värkar i 36 timmar så tänkte jag att "Nej du bm, vi har inte samma syn på det här med snabbhet vid barnafödande!"
 
Men vi fick dra iväg till förlossningsrummet iaf, och där började dom direkt lägga fram alla grejjer dom använder när bebben väl är ute och så, men jag tänkte fortfarande att det lär väl fem sex timmar till typ. Å jag hann även tänka cirka en miljon gånger att varför i helvete gör jag det här igen?! Det är inte skönt. 
Vi kände oss ialla fall typ som hemma, samma rum som Simon föddes i fick vi. Skönt med lite trygghet sådär.
 
Barnmorskan sa till mig att byta om. Jag gjorde det, hann dra upp dom där snygga nättrosorna precis..å så hann jag kanske dra två drag med lustgasen utan effekt och sen jävlar skulle tydligen ungen ut! 
 
Så alltså, jag kom upp på förlossningen klockan 19,30 och 20.07 efter två minuters krystvärkar kom det ut en liten slemmig rödblå krabat som troligtvis får namnet Oliver och som ville se världen outside the box 18 dagar tidigare än beräknat ♥
Blixförlossning deluxe!
 
 Jag tyckte att 8 minuter krystvärkar med Simon va skitsnabbt jobbat. Nu slog jag det med 6 minuter. Det är nog tur att jag inte ska föda fler barn nu! 
 
Som sagt, jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om dom hade skickat hem oss.. hade mina värkar börjat hemma hade vi aldrig hunnit in eftersom han skulle ut snudd på direkt! Då hade Mange fått agera barnmorska och jag hade fått föda barn i bilen. 
 
 
 
 
 
 
 
 

2016 - nu ses vi aldrig mer!

Det har ju gått ett helt 2016 nu ockå. Jag brukar ju alltid sammanfatta mina år i den här bloggen. Kanske är bäst att inte göra något undantag, då vet man inte vad som kan hända. 
 
I början av Januari gick jag i väntas tider med en stor kula på magen. 7e var det sagt att bebisen skulle komma, men det gjorde han inte. 12e däremot valde han att anlända. Eller ja, valde och valde..efter mycket om och men tänkte jag att "nej nu jävlar ska ungen ut", tog i för kung och fosterland och plötsligt sa det bara plopp! Hela förloppet finns att läsa några inlägg längre ner ↓.
Ja det var nog det viktigaste som hände i januari, vore ju konstigt om något annat toppade det känner jag. Svårt å minnas, är ju ett helt år sen!
 
I Februari gick jag kurs i hjärt- och lungräddning. Höll på att svimma när jag försökte få liv i en livlös docka helt förgäves, då var det skönt att skylla på att det var för att jag var typ nyförlöst.. det är man typ ganska länge beroende på situation. 
 
Mars.. då var jag på party! Det var på tiden, tyckte jag. Svängde mina lurviga på Pumpen med ett gäng glada töser! Det var lattjo, och min första fylla efter graviditeten. 
I mars fyllde även Mange år.. och Shiva fick noskvalster!
 
I April döptes Simon Eskil Tommy Kennmark i Lönneberga Kyrka. 
Vi var i Ullared, och så firade vi Valborg i Silverdalen!
 
Maj! Min månad! Jag badade den 7e.. det var väldigt kallt men uppfriskande. Det va så varmt i luften så man kunde ej motstå ett dopp! Det är nog mitt tidigaste bad någonsin.. eller iaf sen jag blev vuxen och förståndig.
Denna månad firade jag alltså både min födelsedag och min första mors dag. 
 
I Juni stack vi till Danmark och Legoland i ett par dagar. Vi var på bröllop på Skansen i Sthlm, firade midsommar i stugan och vips hade vi ett litet plus på stickan igen. 
 
I Juli var vi i Kalmar och såg Winnerbäck, Melissa Horn och Miriam Bryant. Och sen tillbringade vi såklart en vecka i Vimmerby på semesterracet! Å så var vi i Lysekil, Smögen, Stugan och på Ultraljud. Därefter kunde vi andas ut och berätta för världen att Simon, liten som han var, skulle bli storebrorsa!
 
I Augusti var vi på 30-årsfest.. jag började om min roll som chaufför till alla fester pga ny unge i magen. Började även hoppa in och jobba lite här..
 
I September fortsatte jag jobba..och så åkte vi på crosskart i Arboga. Bodde 7 personer och 4 hundar i en ganska liten husbil..men det fanns både stjärte- och hjärterum.
 
Oktober.. då hamnade hunden på sjukan några dagar. Magsjuka. Och så fyllde Lina 30 år och bjöd in till maskeradfest! Jag var för tjock för min egentliga utklädnad så jag fick ltie snabbt byta inriktning.. men det ordnade sig det också. 
 
I November hade jag å Magnus varit ihop i tre år. Det har hänt en del på tre år kan man väl säga..
Vi överraskade 30-åringen från oktober med en tur till BigBang i Oskarsham.. lasergame, bowling, bullride, rallysimulator och krubb! Det var trevligt. 
Å så var vi i Ullared igen! Dagen efter Ullared var jag på Spa med svärmor och Anna i Koasta. (Hej lyxfällan?). 
Jag var på tvådagarskurs i Sthlm med Carola också.. om smärta! 
 
December. Då gjorde jag min sista jobbhelg för den här gången.. Idolfinalen i Sthlm och två nätter på hotell. Inte så illa pinkat för en höggravid och avsluta jobbet med. 
Helgen efter idol åkte jag dock till Sthlm igen.. men då för att ta adjö av KENT. Den absolut sista spelningen. Det var vackert.
Å så fick vi magsjuka två dagar före jul.. men vi hann bli av med den och fick fira vår första jul som en liten familj trots allt.
Nya året firade vi in ute vid stugan, fritt från raketer, lugnt och skönt för hundarna.
 
 
Det var väl det. Nu sitter jag här igen.. med en stor kula men på ett nytt år! 
 
CIAO
 
 
 
 

9 månader inne - 9 månader ute!

Idag för 9 månader sen födde jag fram ett fantastiskt litet barn till denna kanske inte lika fantastiska värld.
Det går bra att va mamma tycker jag, kanske extra bra för att vi nog har fått en av de gladaste ungarna i historien. Som min käre svåger säger "Finns det nån kharma så blir eran nästa unge överjävlig.. får kolik, är skittjurig och skriker hela tiden så ni får se hur det är på riktigt!" Jag hoppas på ingen kharma eftersom den där "andra ungen" redan är på väg och kommer i februari.
 
Att han är glad nästan jämt är inte ens en lögn för att få allt att verka tipp topp. Han är faktiskt det på riktigt. Så himla enkel å behändig, han bara hänger på. Såklart har han också sämre dagar, det vore väl konstigt annars. Då brukar jag tänka att jag inte har nån rätt att klaga, men sen tänker jag att det har jag väl visst. Jag gör ju som jag vill, det har jag alltid gjort.
 
Det där "Åh nu blir det flera år med sömnbrist" har jag inte heller märkt av eftersom han har sovit hela nätter sen han var 2 månader. Och innan vaknade han bara för jag väckte han för att han enligt bvc var tvungen att käka. Jag ger cred till ersättningen för denna brist på sömnbrist. Nu har ju dock mitt stackars lilla flaskbarn slutat upp helt och hållet med ersättningen sen ett par veckor tillbaka. Nu är han stor och äter frukost, lunch, middag och mellis...och välling innan läggdags. Jag kan ju inte låta han släppa flaskan helt och hållet!
 
Det sämsta med att bli morsa är väl att vissa människor verkar ta avstånd. Lite oklart varför. Jag är fortfarande ganska lattjo. Och hatar man i hemlighet barn (inte märkt nån barnhatare i min närhet innan) så kan han va hemma med sin pappa om man vill träffa mig. Jag lovar att jag inte är en sådan som pratar om barnbajs, det finner jag inte speciellt kul. Jag pratar hellre om senaste skvallret på bygda eller går ut å festar. Inte fest just nu kanske pga för stor mage, men sen när jag är klar med barnafödandet för alltid! Så länge kan man ju hålla till godo med min humor, käka nåt gött som jag har bakat eller bara va lite barnslig eller så, jag är som sagt fortfarande samma människa! 
 
Förresten! Han har haft sin första förkylning nu också, det tog 8 månader och 27 dagar..sen blev han lite snorig. I samma veva som näsan började rinna lärde han sig pussas, med vidöppen mun dock, men det är ju inte så lätt i början det där..
 
Jaja. Nu måste jag ge hunden mat, hon går på specialkost efter sin magsjuka och några nätter på djursjukan och måste äta 4-5 gånger om dagen. Jag gör inte annat än att mata barn och djur dag ut och dag in för tillfället. Mig själv också förvisso, eftersom det är sista gången jag kan köra med att jag äter för två är det väl lika bra att passa på. Jaaa jag vet att man inte ska, men vafan, jag har hela livet på mig å styra upp det sen!
 
 
 
 

Vardagsrummet!

Just ja, jag har ju lovat å visa vardagsrummet också. Så för er som bryr er -  Det är klart nu. Eller, det fattas saker på väggarna. Vi har inte kommit fram till riktigt vad vi ska fylla dom med än, men jag vet att när jag ser det så vet jag. Än har jag inte sett det rätta!
Byta golv vill jag också, men det verkar va dödstraff på att byta ut "det fina parkettgolvet!" Tur vi har en hund..hon kan ju alltid råka repa golvet lite vid lek eller så. 
 
Såhär såg det iaf ut när vi var och kollade på huset! (ej konstigt att jag tvekade)
 
Men så satte vi igen två fönster, bytte till vita, bommade igen dörren in till köket och vips:
 
Ursäkta skräpet på mattan, Shiva har visst käkat sönder lite papper. Upptäcktes efter jag tog bilden och med min träningsvärk orkar jag inte böja mig ner och ta upp det för att sen ta ny bild. Tar det när jag ändå har ärende på golvet, eller väntar till Mange kommer hem. Jag får se lite.
 
 Ja, så mycket mer har det nog inte hänt på ett tag. Det är ju fortfarande det där jäkla trappräcket som ska lackas, dörrar som ska bli vita, tak som ska bli vitt och trapp som ska bytas. Var sak har sin tid, även att jag helst hade velat ha det gjort igår.
 
Å just det! Min unge har förresten fortfarande inte varit ens det minsta sjuk. Nu är han tre månader och flaskmatas forfarande. 
 
Hej då!

Mitt stackars lille flaskbarn!

Idag har jag varit morsa i 7 veckor. Och tänka sig, barnet lever, trots att jag inte ammar. Väldigt märkligt kan tyckas eftersom många reagerar med att säga "Men! Han behöver ju äta från dig!" Ahaaa! Kommer han dö ersättningsdöden annars? Eller växa upp till ett elakt barn och en kriminell vuxen? Eller kommer han helt enkelt bara kunna få bli en mätt och glad bebis och inte få några sviter av att han inte får äta från mig, det stackars lille flaskbarnet? Jag tror det sista. 
 
"Han kommer va så mycket sjuk!Typ lika mycket sjuk som vem som helst, kanske? Under dessa 7 veckor har han i alla fall inte varit ens en liten gnutta förkyld. Och då är vi mitt i influensatider och vi har inte isolerat oss hemma. Jag vet flera bebisar som äter från sina mammor som varit vrålförkylda dock, vart gick det fel för dom då? Borde det inte varit mitt stackars lille flaskbarn som fått det istället? 
 
Jag försökte dock. Alltid lagom varm mjölk som man alltid bär med sig är ju rätt smidigt, tänkte jag. Och mysigt skulle det va, det sa ju alla. Jag kom aldrig till det mysiga stadiet. Ungen va hysterisk, vrålhungrig, panikslagen och bara skrek. Sen somnade han och då antog vi att han var mätt. Det var han inte, han va helt utmattad istället. Och forfarande hungrig. På några dagar hade han gått ner ett halvt kilo..då gav jag upp. Frivilligt. Och tänk då, vilken tur att ersättning finns! 
Mätt, knubbig och glad bebis - glad mamma. 
 
Såhär i efterhand ångrar jag inte mitt beslut. Jag ser bara fördelar med flaskmatandet. Jag vet precis hur mycket mat han får i sig. Han slukar en flaska, blir mätt och håller sig mätt i 3-4 timmar innan han vill ha mat igen. Hade han ätit av mig hade han kanske hängt i patten hela dagarna och jag hade blivit låst här hemma. Då hade jag förmodligen hamnat i nån slags depression. Inte så kul. (Ja, jag vet att man kan amma överallt för ingen ska bry sig och allt det där... Men det kanske man inte vill!)
Nu far vi runt på äventyr om dagarna. Såklart är det ju han som är chef ändå, än så länge. Man får va lite flexibel. Men det går bra, han är lätt att ha och göra med. 
En fördel till är att på natten när han vill ha mat och jag är dödstrött kan jag bara ge Mange en smäll å säga "din tur!" Höhö. 
 
Med detta inlägg vill jag alltså inte rikta någon kritik mot ammande mammor, jag tycker ni är grymma och hade jag kunnat hade jag också gjort det, såklart!  Tycker bara det är så tröttsamt med all hets kring detta. Folk borde lugna ner sig och låta alla sköta sitt, helt enkelt!
♥Alla är bäst så länge barnen mår bra! ♥
 
↓ Bröstmjölksbebis↓
 
↓Ersättningsbebis↓
 
 
 

...å så skulle jag förlösas!

 
Okej..bättre sent än aldrig, som man säger. 
 
14.05 Blev vi alltså förpassade till förlossningssalen. Jag var skitpepp, vi fick gå och käka lite mat och grejer och jag hade fortfarande värkar såklart men hade jag klarat det så länge hemma så klarade jag det lite till, tänkte jag. Åt lite grönsakspaj, mest kanterna för jag gillar inte gegget i mitten. Sen var vi tillbaka på rummet, spelade spotify på fullt ös och när det kom en värk gick jag runt och dansade mig igenom den. Barnmorskan kom in titt som tätt och frågade om jag verkligen inte skulle ha lite lustgas nu? Men det ville jag inte för jag tänkte att det lär ju bli sju resor värre så jag sparar på resurserna lite till. "Okej sa dom, men vid det här laget brukar folk skrika!" Inte det här småländska stålet minsann! 

Hallå där bebisen! 
Pilatesboll skulle va bra att studsa lite på för att påskynda öppningsskedet lite, hade jag hört och tänkte att det kan ju inte skada att prova. 
 
 
...men det där studsandet hjälpte då rakt inte. Det gick inte fortare för det. Klockan bara gick och gick och inget hände, mer än att jag fortfarande genomled värkarna utan smärtlindring och sköterskorna kom fortfarande in ibland och frågade om det inte va dags för lite lustgas nu då? Nix pix! 
Eftersom jag hade öppnat mig så mycket när jag kom in va jag helt säker på att ungen skulle komma ut innan farmen. Det visade sig att det hade han minsann inga planer på.
 
Klockan 19.30, alltså farmentime, var jag fortfarande lika öppen som jag va när jag kom in. Seg process alltså. Så då fick Ingegerd, som hon hette, ta hål på hinnorna så vattnet gick. 
Sen va det här småländska stålet inte lika tuff längre, kan jag motvilligt erkänna. Då kom det värkar varannan minut och jag vek ner mig för lustgasen. Dock tyckte jag inte den hjälpte. Kanske den gjorde men jag hade ändå sjukt ont och trodde att min sista stund nog var kommen. Å vidare hög blev jag inte heller, sa inte ens nåt kul. Jag bara svettades och hade ont. 
Sen skulle dom tvinga upp mig på toa. Inte kloka, men det va bara försöka pallra sig iväg så gott det gick. "Det är bara gå, och kommer det en värk så stannar du och andas" Ooookej. 
Jag gick, värken kom, jag stannade och höll andan. Helt fel taktik igen. Höhö. 
 
Tillbaka i sängen igen var jag helt utmattad till slut. Då var klockan nästan 22. Jag tänkte att kommer inte denna unge ut snart får dom söva ner mig å plocka ut honom bara. Jag orkar ej mer. Jag hade ju lixom varit igång i 32 timmar då redan. Det gick till och med så långt att jag fick be om ryggbedövning. Då kom narkosläkare Johan in med grön rock och munskydd. Det kändes lite dramatiskt. Men jag orkade inte bry mig. Han ställde dock lite väl hårda krav på mig. Jag va tvungen att rulla över på sidan, dra upp knäna mot magen, ner med hakan och ligga helt still. Herregud, Mange fick hålla i mig i den positionen och jag låg och kramade lustgasen så knogarna vitnade! Och svettades och skakade. Så jävla ont. Men han var snäll ändå, Johan. Tio minuter efter han hade gjort sitt jobb var jag hur pigg som helst. Kände absolut ingenting även att jag såg att värkarna var ännu starkare än innan.
Ha, där fick dom jävlarna! Prisa Gud för ryggbedövning! 
 
Jaja.. tiden gick och inte mycket hände. Mer än att jag fick va pigg för en liten stund. "Sken upp som en sol" Som Mange sa. 
 
Till slut fick dom ta till mera åtgärder för att få ut den lille envise ungen. Dom satte dropp på mig så värkarna skulle bli ännu mer intensiva. Så länge fick jag skina som en sol, lixom. Jaja, det va skönt så länge det varade iaf. Sen började plågan igen, och till slut, typ vid kanske tolv på natten (inget tidsbegrepp), så började det kännas som att han bara skulle ut. Men nähä, då fick jag helt plötsligt inte trycka på än för det va "inte dags än". Och så pep barnmorskan in på rummet bredvid för där låg också en stackare och skulle föda typ precis samtidigt som jag, Å jag sa till Mange att "nej nu kommer han fan ut, RING PÅ KLOCKAN!!" Han ringde, hon fick storma in till mitt rum igen, kollade läget och sa "nej det är inte dags" och så fick hon springa in till andra rummet igen. Jag kände att JO DET HAR VARIT DAGS LÄNGE!! RING PÅ KLOCKAN!! Och sådär höll det på i typ en timma, jag tyckte det va dags, barnmorskan tyckte det inte och sa "du får inte krysta än!" Inte så lätt när det är det enda kroppen vill! 
 
Men så vips, till slut när hon kom in sa hon "Nu kan du få prova att krysta" Äntligen!  Då var klockan 01.15. Och 01.23 hade jag klämt ut han. Så på åtta minuter var han till slut ute, på ren vilja, några vidare krafter kan jag knappast haft kvar! "Du har varit jätteduktig, det gick ju fort! Kan va nåt slags rekord, åtta minuter för en förstföderska, väldigt bra jobbat" Alltså, dom där sista åtta minuterna räknar jag knappt, jag räknar från start. 36 timmar. Inte så fort om man frågar mig. 
 
 
 
Och nu kan vi presentera honom vid namn: 
♥SIMON Eskil Tommy Kennmark♥
 
 
 

När det värsta ger det bästa!

Ska vi snacka lite om det här med å föda barn tro? Okej, det kan vi göra. För nu har jag gjort det. En erfarenhet rikare. Yeah.
 
Det började i alla fall i söndags morgon med att jag började få lite ont i magen, då var jag tre dagar över tiden. Jaja tänkte jag, det är nog falskt alarm för den här ungen verkar vilja stanna där inne för alltid. Men värkarna avtog inte under dagen direkt utan höll på, med typ 7-8 minuters mellanrum. Inte sådär så jag höll på att avlida direkt utan mer så att jag va tvungen å vrida mig lite av smärta och inte kunde hitta nåt bra sätt att sitta, ligga eller stå på. Försökte det där med att andas igenom dom men det va lättare å hålla andan tills dom gick över, helt fel taktik alltså. Men jag är ju nybörjare.
 
På söndagkvällen blev allt lite värre å jag undrade om det verkligen va meningen att det skulle göra sådär ont. Efter mycket övervägande med mig själv och Mange ringde jag in till förlossningen, typ klockan 19. Men nähä minsann det va inget på gång sa dom för värkarna kom alldeles för oregelbundet för att det skulle va dags. Men hon jag pratade då med var ändå snäll och sa att jag skulle återkomma om ett par timmar om det inte avtog så kunde jag få komma på kontroll, få en sovdos och åka hem. 
Det va alltså bara lägga på och härda ut, säger dom att det inte är på gång så är det väl inte det, tänkte jag. Hur dom nu skulle kunna veta det egentligen (?).
 
Jag parkerade mig i soffan igen, och allt blev värre. Nu vred jag mig av smärta och Mange sa till mig att ringa igen. Jag löd. Då var klockan 22,45. Men det va inget trevligt samtal. Jag fick prata med en gubbe, som i princip dumförklarade mig. Jag bad om att få komma in för jag tog mig knappt igenom värkarna..han påstod att det fortfarande var alldeles för långt mellan dom och att det va helt onödigt för mig att komma in för han skulle bara få skicka hem mig igen. Då yrkad jag på att jag kunde väl få komma in för mer smärtlindring eftersom ingenting jag gjorde hemma funkade.. inte duscha, inte vetekudde och inte alvedon. Men han sa "Elin.. det är inte så att du ska föda barn imorgon..du kan komma hit,, du kanske är öppen max 2 cm, jag kommer skicka hem dig och du kommer ha lika ont ändå. Och i det här vädret är det väl inte så roligt att åka i onödan? Du ska ha tre värkar på 10 minuter innan du behöver fundera på att komma!"
 
IDIOTJÄVEL VAD VET DU OM LIVMODERSMÄRTA?!, skrek jag och la på. Eller.. nej det gjorde jag inte men jag tänkte så, sa okej och la på och ville bryta ihop och dö. Men istället tog vi våra täcken och kuddar, gick ner i gillestugan, satte på en time out-dvd och där låg jag och svettades och kved mig igenom värkarna. Mange låg mest och skrattade gott åt alla roliga skämt på tv. Så olika det där. 
 
På måndagmorgonen höll det såklart fortfarande i sig och Mange funderade på om han skulle våga åka till jobbet eller inte. Jag sa att det kunde han väl lika gärna göra för det va ju "inget på gång".. så han åkte. Och jag led vidare. Åt lite risgrynsgröt och spatserade runt runt här i huset för då hade jag kommit på att allt kändes mycket bättre när jag gick omkring. Även att jag fick stanna upp rätt ofta när värkarna anlände.
 
Sen skrev jag ett litet snyftmeddelande till Mange om att jag inte kunde ha sådär ont, så han fick komma hem. Han ringde min barnmorska här i Hultsfred och bad om tips och hon sa att vi absolut skulle ringa in till förlossningen igen. Det fick han göra, jag hade tappat allt hopp för dom. Han ringde, sa som det var och vi var välkomna på stört. Att det ska behövas en karl för att det ska gå smidigt! 
 
Så vi åkte, jag va livrädd och nervös hela vägen...och vägen till Västervik kan va fruktansvärt lång! 
 
Väl inne fick jag lägga mig med ctg, lille hjärtat i magen pickade på och dom såg att jag hade värkar. Dock fortfarande inte "tillräckligt täta". Men så kände barnmorskan på mig, sken upp som en sol och sa "här ser du en som blev glad, du är öppen 7cm så här får vi jobb i eftermiddag!"  Och så hämtade dom snygga sjukhuskläder och förpassade oss till vår förlossningssal och cirkusen var igång! 
 
Där fick du. Jävla gubbe. Jag skulle visst föda barn!
3 värkar i timmen är sämste riktmärket jag hört! Lita på smärtan istället!
 
To be continued. Bebis är hungrig. 
 
Ursäkta hur jag ser ut, jag hade ju ont!

2015 in - 2015 ut!

Januari
Januari var väl som vanligt, mest bara en massa jobb dom första veckorna. Hardworking woman som inte nöjer sig med bara ett jobb, ni vet. Vi kollade på huset, som skulle bli vårt lite längre fram på året, för första gången. Jag var inte vidare imponerad. Men jag var visst inte sämre än jag kunde ändra mig! 
 
Februari
Här fick Mange sitt körkort och jag fick mitt andra missfall. Vet inte om det känns helt rättvist, iofs drabbar det ju honom också. Men ändå, ni fattar. Känner mig iaf rätt grym som kunde handleda honom fram till å få körkortet på första försöken. Säger ju en hel del om mig.
 
Mars
Den förste mars åkte vi till Sälen. Där njöt jag av öl i solen och blev förlovad! Bra utdelning på den resan!
Här bestämde vi oss också för att köpa huset jag först inte ville ha. 
 
April 
April bjöd på en veckas jobb i Åre i vanlig ordning, Shivas första hundutställning och ett nytt litet extrajobb!
På smällen blev jag också. Igen. Skam den som ger sig..tredje gången gillt.. och allt det där! Beräknat födelsedatum blev 7/1-2016! 
 
 
Maj
Här fick vi åka på kontroll och se så lille barnet var på gång som det skulle eftersom det hade gått åt skogen två gånger innan. GynekologAnders gav oss tummen upp och vi gjorde high five. 
Vi fick nycklarna till huset i maj också! Det kändes vuxet, men sen fyllde jag år och kände mig ändå inte mer vuxen än innan. 
 
Juni
Vi slängde ut köket i nya huset och påbörjade renoveringen. Flyttade in mitt i kaoset. Inte helt hundra när man är gravid, trött och illamående. Men den tiden har jag förträngt nu!
Här tog Ibbe studenten, vi firade en trevlig men kall och regnig midsommar med familj och vänner i stugan, Å så tog vi en weekend till vår kungliga huvudstad, som man så fint kan säga om Stockholm.
 
Juli
Dags för andra ultraljudet och det konstaterades en levande liten krabat! Äntligen! 
En veckas folkrace i gnagaredalen och GP-speedway i Målilla! 
 
Augusti 
Ultraljud nummer tre! Här kunde vi inte hålla oss från å kolla vad det var för litet knyte som låg där inne, en liten pöjk! Sen jobbade jag nog mest. Jag minns knappt vad jag gjorde igår, inte så lätt att veta vad jag gjorde i augusti. 

September
Här vet jag iaf att jag och Emma tog en tur till Kumla med husbilen och alla hundar. Och att jag i samma veva fick mitt livs första halsbränna (dock inte den sista tyvärr) och trodde det var magsjuka så jag fick ge mig ut mitt i natten och försöka spy. Gick ju inte. 
Lille Shiva fyllde ett år också. Liten har blivit stor!
 
Oktober
Ingen rolig start på månaden. Min fantastiska mormor dog på min systers 35-årsdag. Jag har alltid trott att när mormor dör, då dör jag också. Men jag lever än. Men det fattas något. Hon hann uppleva så mycket men ändå inte det största som kommer hända i mitt liv. En av de få saker hon hade kvar på sin önskelista, träffa min bebis. Oktober är lite dvala, jobb och jobb, och begravning. 
 
November
Fjärde och sista ultraljudet och forfarande går allt enligt planen där inne. Följde kurvan precis som det var tänkt, låg mitt på med 14 grams marginal. Jag slutade jobba, jag ville jobba längre men det ville inte min kropp. Framförallt inte mina händer. Så det va bara börja glida omrking hemma och få graviditetspenning istället. Sticker väl alltid i ögonen på nån! 
Här fick vi börja på föräldrakurs också, det är typ då man först förstår att man ska bli morsa på riktigt.
Och kanske lite när man ser sig själv såhär: 
 
December
Det är ju nu! Jag fuskar lite, det är ju bara två dagar kvar till nyår. Men vad har vi gjort denna månad?
Jag har varit på julbord, firat jul med familjerna och bara varit allmänt tjock och trött på att va gravid. Snudd på lite gnällig vissa dagar kanske till och med. Med all rätt, vågar jag påstå. 
 
Nu ska jag sluta med det här skrivandet, se ett avsnitt av Bron och koncentera mig på att behålla ungen i magen åtminstone till fredag!
 
Tjipp!

Snart i mål!

Tack å lov så ska den här graviditeten snart va över. Jag vet vad vissa förmodligen tänker, "ho borde va tacksam istället för å gnälla!" Och det är jag. Men jag tänker ändå inte sitta här å ljuga om att det är underbart å va gravid såhär på slutet. Man är lixom bara stor som en häst och klumpig som en valross. Råkar jag tappa nåt, vilket jag gör rätt ofta eftersom mina händer inte kan greppa om saker så bra längre, så suckar jag så högt till och med mormor hade hört det. (♥) Det är lixom inte bara böja sig ner och ta upp det, har man tur är det nåt litet man kan knipa mellan tårna men då ska man orka lyfta benet också. Bäst är att sätta sig på knäna, som gör ont eftersom man har blivit så tung. Och sen ska man upp från golvet, å då börjar en ny mödosam resa. 
Det har till och med gått så långt några gånger så att Mange har fått ta på mig strumporna och "håll i tungan så den inte viker sig i skon för jag orkar inte böja mig" när jag ska ta på mig skorna. Men det är väl lite hans plikt tänker jag, han har ju bara behövt göra det minsta jobbet än så länge. Förutom att han behöver stå ut med mig, men jag tycker ändå jag är rätt lugn. Jag får inga raseriutbrott och så, jag bara härjer på han vad han ska göra eftersom jag inte kan. Fullt överkomligt. Höhö. 
 
3 veckor kvar. 7e januari är det sagt. Jag hoppas han iaf vill stanna tills det nya året anländer. Jag har inte tid att föda barn i juletider. Och för hans skull. Ham vill nog kunna köra moppe å sånt på våren 2031, om man fortfarande gör sånt om så många år. Gör man ens det nu för övrigt? Kanske är lite uncool. Man kanske röker på och dricker öl istället. Jag vet inte, jag är ju ingen ungdom.
Så, lille barnet, har du inte kommit nu kan du lika gärna vänta. Det är bara två veckor kvar på året. Det känns ibland som det bor en liten utbrytarkung i mig, han tycker nog det börjar bli lite ont om plats. Men han ska då inte gnälla, han har det bra där inne. 
 
Som sagt, tre veckor kvar. 21 dagar, max 35 om jag ska till och gå över två veckor. Sen räknar jag med att allt vatten bara försvinner ur kroppen på direkten när förlossningen är över, alla krämpor försvinner och jag kan hoppa upp och ner från golvet lätt som en fjäder. Mina 17 extrakilon kommer bara rinna av mig som en piggelin smälter i solen.  
Så tror jag det kommer bli! 
 
Vi är iaf helt redo för bebisens ankomst. BB-väskan är packad, rummet är klart och stolen är redan i bilen! ♥
 
 
 
 
 

5 månader i vår ägo!

Vi köpte ju som bekant ett hus i maj. Vi har hunnit med en del förändringar skulle jag vilja påstå. Än är det mycket kvar dock, men man kan ju tydligen tyvärr inte göra allt på en gång. Det är lite brunt kvar som ska bli vitt och lite furu som ska bort, sen kan jag sova gött om nätterna. Men i alla fall.. håll till godo. Förebilderna kommer från bilderna som var på hemnet när vi på nåt sätt fastsnade för detta hus.
 
Såhär såg alltså köket ut innan, det slängde vi ut helgen efter vi hade skrivit papper!
 
 

Och nu ser det ut lite mer såhär:
 
 
 
 
 
Sen kommer vi kanske till det gräsligaste av allt. Toaletten. Till och med där var det furu! Men där har vi kört en liten budgetvariantrenovering tills vidare, bara för att kunna stå ut lixom. 
Kolla in denna! 
 
Nu slipper man iaf få ångest när man går in. Lite dekorplast, vit färg, ut med badkaret och in med en spegel så mår man genast lite bättre:
 
Och så kommer vi ner till gillestugan, furu först. Såklart. Hur kan nånting som är så jäkla fult nu ha varit så poppis förr? Fatter jag inte.
 
Även här har jag gått loss med lite vit färg. Den är så användbar! Taket kvar bara, väntar på att nån frivilligt ska komma och måla det. Verkar dröja. 
 
Såhär såg hallen ut. Inte så kul å komma hem till tyckte vi...
 
...så vi gjorde såhär istället. (ja jag vet, fururäcket är kvar och det stör, det ska lackas vitt. Snart)
 
Och så kommer vi till master bedroom! Såhär var det då..
 
..och såhär är det nu!
 
 
Sen finns det två sovrum till. Det här var ett av dom:
 
Å såhär ser det ut nu!
 
Sovrum nummer 3 såg ut såhär:
 
Men här har det ju varit barnaverkstad så nu är det en lite annorlunda touch, om man jämför. Å det är ju precis vad jag håller på med.
 
 
 
Dörren har vi också bytt, och alla fönster. Vem vill ha brunt lixom? Inte vi!
 
 
Okej, det får va allt för nu. Jag återkommer med vardagsrummet när möblerna har anlänt. Hoppas jag att dom gör snart. Hallen också, där ska vi byta dörrar och taptesera.. OCH MÅLA TRAPPRÄCKET.
 
Ciao!
 
 
 

Och plötsligt så finns det bara minnen kvar

Fredag, Emma pratar med mormor: "När jag blir frisk från förkylningen ska vi festa. Åka till Vimmerby och fika!"
Fredagnatt, Emma ringer till mig: "Mormor är död" 
 
Hon blev aldrig frisk och det blir ingen fest. Det är så ofattbart, från ena stunden till andra och så plötsligt finns hon bara inte mer. I min värld skulle hon leva för alltid, tjata på oss om hur onödiga köp vi gör, hur mycket för mycket socker vi äter och få reda på allt hur mycket man än försöker undanhålla.
Har nog inte förstått än hur tomt det kommer bli, och att jag aldrig mer ska BEHÖVA PRATA SÅHÄR TYDLIGT EFTERSOM HON TYCKTE JAG MUMLAR SÅ FÖRSKRÄCKLIGT. "Jaja, jag hör ändå inte vad du säger men det är nog nåt bra!" Okej.
 
Min mormor har aldrig varit sen med att tro att hon ska dö. Vad man än har frågat om så fick man oftast svaret "ja det beror ju på om jag lever då såklart..det vet en aldri" Det har lixom blivit lite hennes grej. Men det skulle ju som sagt, i min värld, aldrig hända på riktigt. Nu har det hänt. 
 
Hon var inte döende, hon tänkte bara mycket att hon en gång skulle dö. Det ska vi ju alla. 
För några veckor sen pratade hon om att det fanns tre saker som hon ville hinna uppleva medans hon levde. 
Nummer 1. Arvet efter sin bror som dog i somras. Hon var så nyfiken på hur mycket det skulle bli "Men ja vill inte fråga, för en vill ju inte verke förveten även om en ät!" Detta hann hon få uppleva med fem dagars marginal.
Nummer 2. Hon ville se hur det blev när mamma och Håkan rev en vägg i sitt hus. Det hann hon aldrig.
Nummer 3. Hon ville hinna träffa min och Manges bebis som förväntas komma i januari 2016. Det hann hon aldrig heller. 
 
Det gör så ont i mig att hon aldrig hann träffa vår lilla bebis, hon längtade så mycket efter den och pratade om den hela tiden. Och stickade på en liten overall som jag inte heller tror hann bli klar. Hon föreslog att han ska heta Mårten, hon har alltid varit lite galen i att försöka bestämma namn åt allas djur och barn och sådär. Men jag vill inte ha en Mårten. "Men han kan väl få heta Mårten i andranamn? då kan han byte till det sen när han blir äldre om han vill" Nästan så jag måste överväga att han ska få heta Mårten i andranamn, bara för hennes skull. Måtte han inte vilja byta sen isf! No offence, alla som heter Mårten. 
 
Hon lämnar kvar så mycket efter sig, min stackars morfar som blir ensam till exempel. Efter 62 år som gift med mormor, hur ska det gå för honom? Säkert bra tids nog. Men mitt hjärta brister för tomheten han måste känna.
 
Jag kommer alltid känna stor tacksamhet för att just hon har varit min mormor. Utan att vara partisk så tror jag inte det finns någon som hade klarat den uppgiften bätttre! 
 
 
 
 
Dumma dumma lilla tant, kunde du inte väntat ett par år till? 
Du var ju bara förkyld!
 

Ingen barnlek att bära barn!

Ska vi prata lite om det här med att va gravid kanske? Okej. 
 
Vad folk säger:
- Men ååh så mysigt att va gravid! 
 
Mysigt. Vissa saker är väldigt mysigt. Typ när det är party i magen och man ser små sparkar. Köpa små kläder och fixa i rummet också. Ultraljuden gillar jag också den här gången. Om några veckor är det dags för det fjärde och sista innan det är dags att komma ut. 
Och bara tanken på att det växer en liten liten människa i mig som kommer bli vårt barn tids nog är ju hemskt mysig. Det kommer man nog knappt ens förstå när bebisen behagar titta ut, att den är vår och att vi får ta med den hem å inte behöver lämna tillbaka den till sina föräldrar, för det är ju vi! ♥ 
 
Och det omysiga då? I början mådde jag bara illa och sånt jag egentligen tycker hemskt mycket om å äta blev plötsligt det äckligaste jag nånsin har tänkt tanken på att stoppa i munnen. Men det är tur att det går att bli mätt på rostade mackor med ost! En liten akutspya i pappas häck blev det en dag, men det är den enda så just med det hade jag nog ändå ganska tur. Finns alltid dom som har det värre, och blablabla. 
Och nu såhär tre månader innan nedsläpp? Jag kan  knappt gå på kvällstid för jag har så jävla ont överallt, fötterna svullnar upp och händerna/handlederna vill jag inte ens prata om. Jag är vaken stor del av nätterna för det strålar ut smärta från händerna upp till armvecket och fingrarna domnar bort och sticker. 
När jag ska vända mig om måste jag lixom ta fart, man vänder inte en valross på ett kick kan jag säga. 
Sen ska man gå upp.. och klä på sig. Allt är för litet, stödstrumporna är jobbigast i världen att få på sig, dels för dom är trånga och för att det helt plötsligt är väldigt långt ner till fötterna. 
Innan jag var gravid visste jag tydligen inte vad halsbränna var heller. Det har jag upptäckt nu. Också på nätterna.  Inget trevligt alls, första gången va jag säker på att jag hade åkt på magsjuka å gick ut mitt i natten och försökte spy. Men det va tydligen inte det jag behövde. Äcklig upplevelse. 
Jaja..det är bara bita ihop. Snart är det januari! 
 
Lite andra tokiga saker man får va med om: 
Tokig sak 1. Nästan ingen frågar hur jag mår längre. Bara hur magen mår, inte bebisen i magen, bara magen. "jotack den mår bra, gör lite ont ibland eftersom jag äter järntabletter!" borde jag säga, men det säger jag inte.
Tokig sak 2. Jag trodde lite att det bara va en myt med alla dessa frågor och kommentarer man hör om. Typ som "är du säker på att det bara är en?"  Det är ingen myt. Den används flitigt. 
Tokig sak 3. Detta magklappandet. Exakt vad är det som gör att det plötsligt är okej för vem som helst, när som helst och hur som helst bara gå fram till en annan människa och ta den på magen? Är det bara för man har ett barn i magen? För jag antar att det inte lär fortsätta när ungen är ute och magen är en bulldeg och härligt sladdrig. Då är det nog inte lika kul längre! Och om sanningen ska fram skulle det nog kännas ännu mer creepy då! 
Tokig sak 4. Vissa verkar tro att man blir handlingsförlamad bara för man är gravid. En del kanske blir det, vissa har det ju värre än andra. Men jag är inte det. Jag kan själv, och kan jag inte så ber jag om hjälp. T.ex med att öppna altandörren på morgonen när händerna gör vrålont och hunden vill ut! Eller byta kanal på tv:n om dosan ligger för långt bort och magen är ivägen så jag inte kan böja mig framåt så långt. Höhö. 
 
Hur som helst - det är helt klart värt det ♥
 
 
Ett vrålåk↑
Och en kanonkula ↓ 
 

Lyckat misslyckande numero två!

Som bekant så fick jag ju missfall i somras, om det inte alls känns bekant så kan ni läsa inlägget innan detta.
 
Men i alla fall, i november lyckades jag bli gravid igen, fem månader efter förra lilla Olyckan. Det blev ju såklart lite av en skräckblandad förtjusning men jag tänkte att det kan ju inte va meningen att det ska gå åt helsike två gånger på raken. Det var det tydligen. Jag vet uppenbarligen hur man blir gravid men inte hur man klarar en graviditet.
 
Det gick superbra i början. Om man med superbra menar att man mår illa, blir fetare och inte har nån matlust på samma gång. Eftersom jag visste om denna graviditet mycket tidigare än den förra, som kom som en chock, kände jag mig lite mer förberedd och började leva ett hälsosamt gravidliv i tid. Jag hade en del symptom men inte tillräckligt för att jag skulle hålla mig helt lugn. Det snackade jag med barnmorskans om, men eftersom deras jobb verkar gå ut på å säga att "det är heeelt normaaalt" om precis allt så tänkte jag att det var väl kanske det då. Men det var det inte, inte den här gången heller.
 
När jag va i v.12 (så jäkla nära å komma över den där mest kritiska gränsen som jag hade räknat ner till) började jag blöda lite. Då ringde jag barnmorskan igen. Gissa vad hon sa? Precis, "det är heeelt normaaalt!" Men då visste jag att det hade gått åt pipsvängen igen. Man kan kanske kalla det rutin. Har man varit med om exakt samma sak innan så vet man när det inte är normalt. Och mycket riktigt, det började blöda mer och mer å sen satt jag där på toaletten med värkar igen. In your face, barnmorskan! Denna gång var det betydligt värre. Två nätter fick jag sitta där, min och googles egna diagnos är att det var tvillingar jag skulle ha ut denna gång. En kom på fredagnatten och en på lördagnatten. Det får jag dock aldrig veta eftersom ultraljudet va planerat 4 dagar senare.
 
Jag åkte på efterkontroll och allt såg bra ut. Min kropp är tydligen bra på å fixa ett missfall på egen hand. Bra egenskap? Vet inte.
Jag frågade läkaren som undersökte mig om man kan bli undersökt på nåt sätt för att se varför det blir såhär, eftersom det har hänt så sent båda gångerna och då blir ju allt lite jobbigare. Fysiskt alltså. Psykiskt spelar det nog ingen roll vilken vecka det sker i. Men tydligen görs ingen undersökning innan man har fått tre missfall. Jag ifrågasatte om man verkligen ska behöva gå igenom tre stycken för å få veta om nåt är fel eller om det bara är ren otur. Det skulle man tydligen. Det är lite märkligt kan jag tycka. Kan väl inte va så svårt å ta reda på, å framförallt skulle det bespara ganska många den pärsen det är att gå igenom. Jag frågade också om man kunde få komma in och få hjälp under själva processen om det skulle hända en tredje gång så man slipper den där kvalitetstiden med blodbad på toaletten. Det fick man inte heller.
Han sa att det inte kommer bli ett tredje missfall. Precis som jag och alla andra sa att det inte skulle bli ett andra.
 
Tydligen var det inte vår tur denna gång heller. Som förra gången tar vi det ändå med ro, man kan fortfarande inte påverka det som händer. Kroppen bestämmer, tyvärr i detta fall bara min. Man kunde ju åtminstone få va två om det!
Varför jag skriver om det är därför att jag själv vet hur man blir, man tror man är ensammast i världen och oförmögen att få barn. Och så googlar man, å då kan man få en träff här på min blogg å se att det faktiskt finns fler som har gått igenom exakt samma sak som en själv. Det känns alltid skönt, finns alltid nån som till och med har det värre!
 
Vi får helt enkelt hålla tummarna att den gamla klyschan tredje gången gillt stämmer i det här fallet, och säger barnmorskan att allt är helt normalt om jag blir orolig ska hon få en rak höger!
 
Jaja. Nu ska jag bygga kök och va glad över att jag har blivit förlovad istället. Det finns faktiskt rätt mycket ljusglimtar också i mitt liv!
Puss och kram!
 
 

En sann historia, tagen direkt ur verkligheten!

En gång i tiden var jag gravid. Senast i lördags faktiskt.

Ingen planerad graviditet men ändå blev det en mycket efterlängtad bebis som såklart var världens sötaste, som hann få cirka 30 olika namn och som nästan till och med hade en vald vagn.Eftersom den kom som en chock kallade jag den för Lilla Olyckan. Med kärlek alltså.

Nu är jag inte gravid längre, och inget litet barn har vi heller.

Vi var på ultraljud i onsdags, det skulle bli coolt, tyckte vi. Däremot var det inte riktigt lika coolt när vi gick därifrån.  Det fanns ett barn, men det lilla lilla hjärtat slog inte. Det hade det inte gjort på några veckor, min kropp däremot fortsatte bete sig som att jag var gravid. Det var jag ju också iofs, men ni fattar. Den hajade inte att lilla fostret borde komma ut istället för att ligga kvar där inne. Kroppen växte men inte barnet. Lite taskigt kan man tycka såhär i efterhand.  Jag var exakt i det där läget ni vet där folk börjar fundera på om jag bara har råkat äta lite för mycket i sommar eller om jag faktiskt är gravid men ingen vågar fråga.

När vi gick därifrån var det ju lite som en ny chock, även om vi hela tiden var medvetna om att det ju kunde bli sådär var det ju inte så vi hade tänkt lämna det där stället.

Det skulle vi ju göra med en svartvit bild på nånting som man knappt kunde se vad som var upp å ner på, utan å erkänna det såklart. Så skulle vi visa den för hela världen och påstå att den var söt och det skulle ingen annan förstå. Sen skulle vi försöka komma på nåt fyndigt å skriva på fejjan, men istället bara skriva nåt i stil med att en plus en blir tre eller nåt sånt tokigt. Alla skulle skriva grattis och göra massa hjärtan och vi skulle knappt hänga med i svängarna å bara på sin höjd hinna gilla allas kommentarer och skriva ett masstack på slutet.

Men vi gick därifrån utan nånting, förutom en ny läkartid som skulle sätta igång processen ”missfall”.

Vi åkte till Sthlm direkt efter ultraljudet, med mamma och Håkan. Vi åt kinamat, var på guidad båttur i skärgården och tog en heldag på stan. Sen packade vi ihop Manges saker och flyttade dom hem till Småland, till mig. Samboliv i Silverdalen. Det var ju i alla fall positivt mitt i det negativa.

I fredags vaknade jag på natten av fruktansvärt ont i ryggen. Tog lite ipren, och som den stålkvinna jag är somande jag om, dock på soffan så jag kunde sittsova. Så började vi vårt gemensamma boende, med att sova i olika rum! Dagen efter var vi på marknad i Lönneberga och på 30+30+5årskalas i Farstorp. Fortfarande gick jag på tabletter för all värk i mage och rygg, kanske inte så stålkvinnigt iofs, men nån måtta kan det väl få va på vad vi stackars kvinnorkroppar ska behöva utstå!

Sen kom vi hem, och då jävlar började eländet. Jag fick värkar och tänkte att nu är det väl kanske dags då. Doktor Annika hade sagt att vi skulle ringa akuten om det började av sig själv om vi ville komma in och gå igenom det på sjukhuset istället för hemma.

Men..jag vill ju tro att jag är stålkvinna som sagt. Jag låg här men sjuka värkar i magen i flera timmar och trodde jag skulle avlida. Denna lilla Olycka hade bara hunnit bli cirka 3cm, hur ont ska det då göra den dagen en normalstor bebis vill ut, hann jag tänka. Fy fan, tänkte jag också.

Men, jag avled aldrig, istället sa det plötsligt pang i magen och jag fick göra en liten rusch till toaletten. Sen tog det ett par timmar till så var allt över och jag gick å la mig å sov som en jäkla stock. I samma rum och samma säng som Mange denna gång.

Idag har jag varit på efterkontroll, Doktor Annika var mycket imponerad av mig (så kanske hon säger till alla, men jag kände mig lite bättre än alla andra) som hade härdat ut och låtit kroppen göra sitt jobb på egen hand utan hjälp. Den var så duktig så jag inte behövde några åtgärder alls. Bara åka hem och forsätta som vanligt. Skönt är det. Nu kan jag nästan ta en öl till och med. Fira att allt gick bra och att min kropp var så fantasktisk på att hantera detta. Och jag, och Mange. Efter dagens läkarbesök såg vi inte ledsna ut, istället gjorde vi en high five för att det kändes som ett lyckat avslut på ett sorts misslyckande.

Vi tycker inte synd om oss själva, istället väljer vi å se det som att det var meningen. Kroppen hade aldrig låtit det hända annars, man måste nog se det så. Det hade säkert blivit värre längre fram om det inte hade hänt. Det är snarare så att andra tycker mer synd om oss än vi gör själva. Oja er inte över detta, gör det istället över de barn som är födda och lever i misär eller svält eller så. Dom behöver det mycket mer.Jag tror det ändå är viktigt att man pratar om det, i alla fall för många. Detta händer ju hela tiden, men det kommer sällan fram. Istället pratas bara om lyckade graviditeter och barn som föds. Inte om barn som inte gör det.Precis efter beskedet känner man sig ensammast i världen och tänker att det måste va nåt fel på oss, och att det är inte meningen att vi ska ha barn. Men det är det visst!

Jag satt på toaletten i några timmar som sagt, då passade jag på å läsa missfallshistorier från andra. Det var intressant och det kändes bra för mig. Man är varken ensam, onormal eller ovärd en lyckad graviditet. Man är heller inte orsaken till en misslyckad. Det är viktigt att komma ihåg, det är kroppen som bestämmer och är det nåt som inte står rätt till säger den ifrån. Det är ju sen gammalt.

Och när allt väl känns okej igen å kan man alltid göra nya försök,  just den processen är ju inte speciellt jobbig.

Det här var berättelsen om vår Lilla Olycka som aldrig fick chansen att bli en Lycka!

 

Tids nog är det nog vår tur också!
 

Hoppsan, här är jag!

Jag tycker ändå att det är lite smått fascinerande att folk ändå tar sig in här. Jag kan nog klassas som världens sämsta bloggare. Jag kan varken skylla på tidsbrist eller händelsefattigt liv.
Jag har nästan all tid i världen och jag är ju som jag är, här och där och där och här hela tiden.
 
Jag har hunnit med både Sälen och Åre sen sist. I Sälen var jag vanlig turist, i Åre var jag personlig assistent. Vinden verkar ha vänt, jag har varit frisk båda veckorna! Hade jag använt smileys i den här bloggen hade det varit en förvånad gubbe där, men av ren princip skriver jag utan sånna här. Dock inte alltid utan småländska.
 
Jag har flyttat också. En trappa ner, 18 kvm större. När man ska fylla 30 känns det som man måste ta ett kliv till en större lägenhet. Eller beror det kanske på krisen alla pratar om som jag inte märker av. Lite oklart det där än så länge. Det är i alla fall skönt här nere, och fint. Så fint så jag nästan inte vill gå utanför dörra!
 
Jobbar gör jag också som vanligt lite överallt. Jag har till och med prövat lyckan som lärare. Tre dagar på gymnasiesärskolan. Som mormor sa "jaha då kan jag börja säge till folk att du arbeter som lärere också, en vill ju va lite märkvärdig över barnbarna". Vet inte om tre dagar ens räknas, men hon kan väl få va lite märkvärdig om hon vill! Det var spännande, jag hoppades varje mattelektion att ingen skulle behöva hjälp. Jag är inget matteproffs, snarare ett mattemissfoster!
 
Idag är det långfredag. Påsk alltså. Jag vet knappt ens varför man firar påsk, kanske borde börja läsa bibeln. Påskpynt är det fulaste jag vet. På tok för mycket färger, och jag kan inte för mitt liv förstå hur man frivilligt kan pynta sitt hem med äckliga fula tuppar. Jaja, man får väl göra som man vill. Men det är ändå fult.
Imorrn ska jag jobba en liten sväng innan påskmiddagen som jag inte heller gillar.
 
 
Zebror gillar jag!
 
Adjö!
 
 

2013. Trevligt att du kom å skönt att du gick!

>> Januari började typ med att jag sökte jobb som personlig assistent under en resa till Thailand. Bara för jag inte ville flytta till Jönköping och fortsätta jobba efter resan fick jag det inte. Eller okej, kanske inte bara därför. Men nästan. Mitt fjärde gudbarn föddes också. Didrik. På samma dag som morfar men 87 år senare!
 

>> I Februari känns det som att jag mest jobbade. Det är ju en trist månad. På kryssning var jag förresten. Det var ju då jag var så jäääävla gnällig för jag hade både halsfluss och öroninflammation samtidigt men inte fick komma till läkarn. Så jag åkte ut på havet å bedövade smärtan med sprit helt enkelt. Fanns inga andra alternativ.

 

>> I början av Mars åkte jag till Sälen med samma smärta, i öron och hals. Men då hade jag faktiskt tvingat läkarna å undersöka mig så jag fick en pencillinkur och örondroppar. Jag blev frisk och gick nedför en skidbacke, drack öl i solen och ramlade nästan av en trasig skoter uppe på fjället. Senare i månaden åkte jag på kryssning igen. Frisk denna gång.

 

>> I April tog mitt ena jobb med sig mig och drog till Åre i en veckas tid. Under tiden jobbet åkte skicart satt jag å solade mot en husvägg och fikade. Mycket skönt. Om jag höll mig frisk? Oh no, det gör jag aldrig när jag åker uppåt landet. Jag fick magsjuka lagom till hemvägen. 16 timmar i buss. Inte mitt bästa bussminne!

 

>> Maj! Då fyller jag ju år. Viktigaste händelsen. Jag var på kurs i Sthlm också, och just där i en hotellsäng tog en fantastisk resa fart på nytt. (Jag vet vad ni tänker men det är inte vad det handlar om, pervon!)

 

>> Juni bjöd på HÅKAN HELLSTRÖM i Göteborg. Sen fortsatte det med festival i Hultsfred och senare på Bråvalla i Norrköping. Att jag överlevde juni med min ålder har jag lite svårt å förstå fortfarande. Men det var nog årets roligaste månad!

 

>> I Juli var det folkracevecka som vanligt. ”Tappra försök i grus damm å röök, fooolkraaace, foooolkraceee!” Och jobb. Semester kan dra åt helvete, tänkte jag den här sommarn. Jag var i Eksjö också, på diggiloo. Med betalt.

 

>> I Augusti såg jag Winnerbäck å Kent i Stockholm. Robyn var där också, men då avvek jag från platsen ett tag. Tror även det var här jag tog sommarens första och enda dopp. Inte likt mig, jag brukar va värre än en valross. Om dom ens badar.

 

>> I September var jag på kryssning igen. Herregud gör jag inget annat än å far runt på havet kan man undra såhär i efterhand? Well well. Det var jag säkert ”värd efter en lång å slitsam sommar”. På nåt konstigt sätt brukar jag alltid tycka att jag är värd å åka på kryssning för nåt jag har gjort. Man kan ju göra det bara för man tycker det är kul också å inte behöva förtjäna den innan.

 

>> Oktober var blandat med två olika sorters kaos kan man väl säga. Ibbes utvisning engagerade hela landet. Han är kvar, tack vare detta skulle jag vilja påstå. Thank you all! En gammal resa tog totalt slut och en ny tog ännu mer fart. Lite kaos, lite sorgligt, lite glatt och lite förvirrande.

 

>> I November fick jag Magnus på kroken. Det lönar sig till slut å va ettrig och oemotståndlig. Å så såg jag Winnerbäck igen. Bra månad!

 

>> Nu är det december. Jag har varit i Ullared, på idol-final och julshow på Globen. Jag har lyckats jobba varje dag på julen och idag är det nyårsafton!

 

Vi får väl se vad nästa år har att erbjuda!

 
 
Puss!

 


Haallåå ja!

Mitt liv är en gnutta mindre dramatiskt just nu. På vissa plan.
Ibbe-hysterin har lagt sig lite. Men det är ännu lite oro i lägret. Ingenting är klart och ingen vet något om framtiden än. Man får ta en dag i taget och hoppas på det bästa, allt man kan göra är gjort. Håll tummarna att migrationsverket ändrar sitt beslut och låter stackarn stanna här hos oss, i sin familj, bland sina vänner, på sin skola och med sina fritidsintressen. Be till Gud också ni som tror att det hjälper, jag tror inte. Då borde han ju ha fixat världen till en bättre plats för längesen. Hänvisa gärna inte till bibeln, jag läser den inte och den skrevs inte igår. Han har haft tid på sig, så att säga. Eller hon. Vad vet jag.
 
Jaja. Idag har jag putsat alla mina fönster. På utsidan och insidan. Dom är så fina så jag vill titta ut hela tiden. Tur i oturen att jag bara har skog å stirra på rakt över gata!
 
Jaja, igen. Hej då!
 
 
 
 

Jag fatter inte.

Jag antar att det knappast har undgått någon som läser här vad som är på väg att hända. My brother from a very other mother i Liberia ska bli hemskickad till sitt hemland. Tror dom i alla fall. Vänner, vi i familjen och tusentals andra random människor tycker inte riktigt likadant.
 
När man kommer till Sverige vid elva års ålder, någon har förfalskat ens papper, snor passet och lämnar en utanför ett socialkontor. Vad har man då själv gjort för brott, egentligen? Ingenting. Han hamnar i kläm på grund av nån annans idioti och brist på varken förstånd eller empati. När man är elva år i ett främmande land har man inte mycket annat att göra än att rätta sig efter.. man kan inte direkt börja slåss för sin egen värdighet.
Ett uppehållstillstånd blir indraget 2009 pga att "han inte har anpassat sig eller har någon anknytning i det svenska samhället!". Typ. Hallå blåbär, vi då? Jag är hans syster och min mamma är hans mamma.
 
Nu har han begått ett brott, enligt lagar och regler. Han har fyllt 18 år. Då anses man som vuxen och rent praktiskt och teoretiskt kan dom åka ner med han till sitt så kallade hemland, släppa han på flygplatsen och åka hem igen. Och där ska han stå. Åt vilket håll ska han gå? Vart ska han bo? Vad ska ha leva på? Vem vill ta hand om han?
 
Näe vet jag vad. Nu har han definitivit anpassat sig till Sverige, han följer regler, lagar och traditioner. Har vänner, går i skolan, spelar fotboll, vill ta körkort och har en vision att någon gång spela i ett allsvenskt lag.
Är inte det å va anknuten en till ett samhälle så är nog inte jag det heller misstänker jag. Skick ut mig också då.
 
Jag har full förståelse för att alla inte kan stanna i Sverige, jag är inte dum i huvvet eller orealistisk.. jag tycker bara att det nånstans ska till en lagändring om hur det ska få gå till. Jag lider med alla det drabbar, jag vet att det inte bara är Ibbe. Men just nu brinner mitt hjärta lite extra för det här, jag är ju partisk för fan. Med all rätt.
Och alla människor har ett val, engagera er eller inte. Finns det andra som behöver stöd, hjälp dom då å klaga inte på att folk väljer å hjälpa en person. Alla kan inte göra allt för alla, men alla kan göra något för någon.
En eloge till alla som gör ett otroligt jobb för sin kompis just nu. Ni är helt fantastiska!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Till haaaaaaaaavs!

JAG VAR FRISK PÅ KRYSSNINGEN.
Ja, jag skrek. Det var helt fantastiskt.
Tror vinden har vänt, nu är det min tur å ha lite flyt i livet.
 
Det var hemskt roligt där ute till havs. Nån gubbe påstod sig se rakt igenom mig, jag var från Italien, blev av med oskulden när jag var 13 (inte sant mamma!), hette Bella och var ihop med hans lillebror Kim. Mer än jag visste. Tror inte han hade speciellt bra koll på läget och såg nog rakt på sidan av mig istället för genom, typ.
En annan gubbe trodde jag var från Spanien eller Grekland och tyckte att killen som får mig på fall borde va världens lyckligaste. Äsch då, sa jag men jag höll ju såklart med innerst inne. Höhö.
En afrikan trodde jag var turk, black hair, black eyes and sooo beautiful. 
Det fanns säkert nån som ville slå mig också, men det är ju inte riktigt lika kul.
 
Imorrn ska jag till Ullared. Det är jag värd. Shopping shopping. Sen ska jag nog på hockey också. Har man bara en liten ynka ledig dag på två veckor vill det till att man klämmer in så mycket man kan på den!
 
Detta ploppade just upp från Aftonbladet på min telefon:
"Kvinna voltade med bilen - blev rånad av män som stannade vid olycksplatsen."
Jag blir rädd för världen vi lever i.
 
 
 
Bilden har väl kanske inte direkt med texten å göra. Men jag bakar ju ibland.
 

Surprise!

Tadaa. Här är jag!
Gillar alla tappra själar som lever på hoppet att jag ska blogga. Det här är för er!
 
Det har hunnit bli höst sen sist. Och jag har avslutat allt på min sommarlista. Jag har alltså sett Kent å Winnerbäck, på samma scen. Helt magiskt ♥
Nu laddar jag för å försöka få med mig nån å se på Håkan igen i vinter. Är det nåt man alltid måste kämpa för eller försvara så är det Håkan Hellström och Silverdalen. Två av dom finaste sakerna på jorden alltså, hur svårt ska det behöva va å förstå?
 
Sen har jag såklart halvt jobbat ihjäl mig och haft långledigt på samma gång. Det är lite så jag funkar. Jag komprimerar mitt jobb, sen är jag ledig länge istället. 90 timmars jobb på 6 dagar är en baggis, även att man har rätt å gnälla just under tiden! Sen kan man va ledig med gott samvete i tre dagar, minst.
Har tre jobb igen, kanske inte ens har berättat att jag bara hade två ett tag? Vet inte.
 
Annars mår jag bra, katterna mår bra men dom börjar bli lite tjocka tycker jag. Får kanske sätta dom på diet. Och mig själv. Är ju inte speciellt smal jag heller. Men jag tränar ju åtminstone!
 
I helgen ska jag på kryssning. Alla borde be LåtElinvafrisk-bönen. Ni vet ju vid det här laget hur det brukar gå när jag ska iväg. Vaknade upp med världens huvudvärk idag, kan va ett dåligt tecken. Vi får se.
 
Jaja. Adjö då. På återhörande.
 
Bild från en annan kryssning. Nu kan det bara bli bättre!
 

Tidigare inlägg