Det började i alla fall i söndags morgon med att jag började få lite ont i magen, då var jag tre dagar över tiden. Jaja tänkte jag, det är nog falskt alarm för den här ungen verkar vilja stanna där inne för alltid. Men värkarna avtog inte under dagen direkt utan höll på, med typ 7-8 minuters mellanrum. Inte sådär så jag höll på att avlida direkt utan mer så att jag va tvungen å vrida mig lite av smärta och inte kunde hitta nåt bra sätt att sitta, ligga eller stå på. Försökte det där med att andas igenom dom men det va lättare å hålla andan tills dom gick över, helt fel taktik alltså. Men jag är ju nybörjare.

 

På söndagkvällen blev allt lite värre å jag undrade om det verkligen va meningen att det skulle göra sådär ont. Efter mycket övervägande med mig själv och Mange ringde jag in till förlossningen, typ klockan 19. Men nähä minsann det va inget på gång sa dom för värkarna kom alldeles för oregelbundet för att det skulle va dags. Men hon jag pratade då med var ändå snäll och sa att jag skulle återkomma om ett par timmar om det inte avtog så kunde jag få komma på kontroll, få en sovdos och åka hem. 

Det va alltså bara lägga på och härda ut, säger dom att det inte är på gång så är det väl inte det, tänkte jag. Hur dom nu skulle kunna veta det egentligen (?).

 

Jag parkerade mig i soffan igen, och allt blev värre. Nu vred jag mig av smärta och Mange sa till mig att ringa igen. Jag löd. Då var klockan 22,45. Men det va inget trevligt samtal. Jag fick prata med en gubbe, som i princip dumförklarade mig. Jag bad om att få komma in för jag tog mig knappt igenom värkarna..han påstod att det fortfarande var alldeles för långt mellan dom och att det va helt onödigt för mig att komma in för han skulle bara få skicka hem mig igen. Då yrkad jag på att jag kunde väl få komma in för mer smärtlindring eftersom ingenting jag gjorde hemma funkade.. inte duscha, inte vetekudde och inte alvedon. Men han sa "Elin.. det är inte så att du ska föda barn imorgon..du kan komma hit,, du kanske är öppen max 2 cm, jag kommer skicka hem dig och du kommer ha lika ont ändå. Och i det här vädret är det väl inte så roligt att åka i onödan? Du ska ha tre värkar på 10 minuter innan du behöver fundera på att komma!"

 

IDIOTJÄVEL VAD VET DU OM LIVMODERSMÄRTA?!, skrek jag och la på. Eller.. nej det gjorde jag inte men jag tänkte så, sa okej och la på och ville bryta ihop och dö. Men istället tog vi våra täcken och kuddar, gick ner i gillestugan, satte på en time out-dvd och där låg jag och svettades och kved mig igenom värkarna. Mange låg mest och skrattade gott åt alla roliga skämt på tv. Så olika det där. 

 

På måndagmorgonen höll det såklart fortfarande i sig och Mange funderade på om han skulle våga åka till jobbet eller inte. Jag sa att det kunde han väl lika gärna göra för det va ju "inget på gång".. så han åkte. Och jag led vidare. Åt lite risgrynsgröt och spatserade runt runt här i huset för då hade jag kommit på att allt kändes mycket bättre när jag gick omkring. Även att jag fick stanna upp rätt ofta när värkarna anlände.

 

Sen skrev jag ett litet snyftmeddelande till Mange om att jag inte kunde ha sådär ont, så han fick komma hem. Han ringde min barnmorska här i Hultsfred och bad om tips och hon sa att vi absolut skulle ringa in till förlossningen igen. Det fick han göra, jag hade tappat allt hopp för dom. Han ringde, sa som det var och vi var välkomna på stört. Att det ska behövas en karl för att det ska gå smidigt! 

 

 

Väl inne fick jag lägga mig med ctg, lille hjärtat i magen pickade på och dom såg att jag hade värkar. Dock fortfarande inte "tillräckligt täta". Men så kände barnmorskan på mig, sken upp som en sol och sa "här ser du en som blev glad, du är öppen 7cm så här får vi jobb i eftermiddag!"  Och så hämtade dom snygga sjukhuskläder och förpassade oss till vår förlossningssal och cirkusen var igång! 

 

 

To be continued. Bebis är hungrig.