...å så skulle jag förlösas!

 
Okej..bättre sent än aldrig, som man säger. 
 
14.05 Blev vi alltså förpassade till förlossningssalen. Jag var skitpepp, vi fick gå och käka lite mat och grejer och jag hade fortfarande värkar såklart men hade jag klarat det så länge hemma så klarade jag det lite till, tänkte jag. Åt lite grönsakspaj, mest kanterna för jag gillar inte gegget i mitten. Sen var vi tillbaka på rummet, spelade spotify på fullt ös och när det kom en värk gick jag runt och dansade mig igenom den. Barnmorskan kom in titt som tätt och frågade om jag verkligen inte skulle ha lite lustgas nu? Men det ville jag inte för jag tänkte att det lär ju bli sju resor värre så jag sparar på resurserna lite till. "Okej sa dom, men vid det här laget brukar folk skrika!" Inte det här småländska stålet minsann! 

Hallå där bebisen! 
Pilatesboll skulle va bra att studsa lite på för att påskynda öppningsskedet lite, hade jag hört och tänkte att det kan ju inte skada att prova. 
 
 
...men det där studsandet hjälpte då rakt inte. Det gick inte fortare för det. Klockan bara gick och gick och inget hände, mer än att jag fortfarande genomled värkarna utan smärtlindring och sköterskorna kom fortfarande in ibland och frågade om det inte va dags för lite lustgas nu då? Nix pix! 
Eftersom jag hade öppnat mig så mycket när jag kom in va jag helt säker på att ungen skulle komma ut innan farmen. Det visade sig att det hade han minsann inga planer på.
 
Klockan 19.30, alltså farmentime, var jag fortfarande lika öppen som jag va när jag kom in. Seg process alltså. Så då fick Ingegerd, som hon hette, ta hål på hinnorna så vattnet gick. 
Sen va det här småländska stålet inte lika tuff längre, kan jag motvilligt erkänna. Då kom det värkar varannan minut och jag vek ner mig för lustgasen. Dock tyckte jag inte den hjälpte. Kanske den gjorde men jag hade ändå sjukt ont och trodde att min sista stund nog var kommen. Å vidare hög blev jag inte heller, sa inte ens nåt kul. Jag bara svettades och hade ont. 
Sen skulle dom tvinga upp mig på toa. Inte kloka, men det va bara försöka pallra sig iväg så gott det gick. "Det är bara gå, och kommer det en värk så stannar du och andas" Ooookej. 
Jag gick, värken kom, jag stannade och höll andan. Helt fel taktik igen. Höhö. 
 
Tillbaka i sängen igen var jag helt utmattad till slut. Då var klockan nästan 22. Jag tänkte att kommer inte denna unge ut snart får dom söva ner mig å plocka ut honom bara. Jag orkar ej mer. Jag hade ju lixom varit igång i 32 timmar då redan. Det gick till och med så långt att jag fick be om ryggbedövning. Då kom narkosläkare Johan in med grön rock och munskydd. Det kändes lite dramatiskt. Men jag orkade inte bry mig. Han ställde dock lite väl hårda krav på mig. Jag va tvungen att rulla över på sidan, dra upp knäna mot magen, ner med hakan och ligga helt still. Herregud, Mange fick hålla i mig i den positionen och jag låg och kramade lustgasen så knogarna vitnade! Och svettades och skakade. Så jävla ont. Men han var snäll ändå, Johan. Tio minuter efter han hade gjort sitt jobb var jag hur pigg som helst. Kände absolut ingenting även att jag såg att värkarna var ännu starkare än innan.
Ha, där fick dom jävlarna! Prisa Gud för ryggbedövning! 
 
Jaja.. tiden gick och inte mycket hände. Mer än att jag fick va pigg för en liten stund. "Sken upp som en sol" Som Mange sa. 
 
Till slut fick dom ta till mera åtgärder för att få ut den lille envise ungen. Dom satte dropp på mig så värkarna skulle bli ännu mer intensiva. Så länge fick jag skina som en sol, lixom. Jaja, det va skönt så länge det varade iaf. Sen började plågan igen, och till slut, typ vid kanske tolv på natten (inget tidsbegrepp), så började det kännas som att han bara skulle ut. Men nähä, då fick jag helt plötsligt inte trycka på än för det va "inte dags än". Och så pep barnmorskan in på rummet bredvid för där låg också en stackare och skulle föda typ precis samtidigt som jag, Å jag sa till Mange att "nej nu kommer han fan ut, RING PÅ KLOCKAN!!" Han ringde, hon fick storma in till mitt rum igen, kollade läget och sa "nej det är inte dags" och så fick hon springa in till andra rummet igen. Jag kände att JO DET HAR VARIT DAGS LÄNGE!! RING PÅ KLOCKAN!! Och sådär höll det på i typ en timma, jag tyckte det va dags, barnmorskan tyckte det inte och sa "du får inte krysta än!" Inte så lätt när det är det enda kroppen vill! 
 
Men så vips, till slut när hon kom in sa hon "Nu kan du få prova att krysta" Äntligen!  Då var klockan 01.15. Och 01.23 hade jag klämt ut han. Så på åtta minuter var han till slut ute, på ren vilja, några vidare krafter kan jag knappast haft kvar! "Du har varit jätteduktig, det gick ju fort! Kan va nåt slags rekord, åtta minuter för en förstföderska, väldigt bra jobbat" Alltså, dom där sista åtta minuterna räknar jag knappt, jag räknar från start. 36 timmar. Inte så fort om man frågar mig. 
 
 
 
Och nu kan vi presentera honom vid namn: 
♥SIMON Eskil Tommy Kennmark♥
 
 
 

Publiken säger
Postat av: Familjen Widén

Såååå söt. Bra kämpat Elin 👏


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback