Alltid när jag träffar Linnea får jag värsta Norge-suget. Då vill jag bara tebax, jag vill att alla som va där då ska va där nu å att allt ska va lika jävla roligt. Laxarna kan egentligen kvitta, men dom va ju lite charmiga ändå. Men jag tror dä ä mest allt annat jag saknar. För dä första ä man inte här, man känner ingen å ingen vet nåt om mej. Dä ä gött.
Å så har dom god leverpostei å gott kneipbröd.

Jag vill te Norge i oktober å november. Dä vore lite lagom.
..så om nån har ett jobb åt mej nånstans där så vet ni var jag finns..


Våran bakisterass, som vi kallade den,där satt vi inlindade i våra täcken å drack budgetcola å ventilerade helgernas bravader.
Jävlar, nu gråter jag snart.