Jag skulle kunna ha det sämsta tålamodet av alla jag känner. Jag skriker gärna fula ord när det inte går som jag vill direkt. Jag blir lixom så frustrerad så dä kokar inom mej. Som igår på jobbet när jag sorterade bestick å en satt fast i backen, Jag va vansinnig, slet å drog sen kastade jag ner den där den skulle va å sa högt för mej själv "Men ååååh" flera flera gånger.

Min syster borde få tapperhetsmedalj för sitt tålamod.
Eller borde hon fan dela mä sej lite av dä till mej!


Hon tränar å tävlar mä dom här 2 monsterhundarna.
Jag skulle aldrig för mitt liv kunna komma på tanken å försöka få en hund å fatta att han ska kuta in å lägga sej i en jäkla ruta typ 20 meter bort genom å bara skrika "rrrrrrrrrrrutan".
Jag skulle inte heller kunna få en hund å fatta att  han ska sätta sej när han är på väg mot mej i full kareta å jag sträcker upp en hand i luften.
Fattar dom inte mä en gång, ja då får dä va.
'

Å mitt i  allt så uppfostrar hon dom är små rackarna.
Kräver sitt tålamod när dom bråkar som om dom hatade varandra.
Å skriker nä dom inte får som dom vill å håller på.


Å ja, så bor hon ju ihop mä den här! Dä kräver ju sitt dä oxå!
Herregud!

Så Emma, from me to you:


Tack för mej. Hej!