Förra veckan var jag som bekant inte så värst på hugget.

I onsdags fick jag ett samtal 06,24 från min pappa som hade tråkiga nyheter. Hans bror, min farbror Bert hade gått bort. Som vanligt när nån berättar nåt jobbigt för mig blir jag nästan irriterad eftersom jag inte vill förstå vad som har hänt. "jaha.. då vet jag.. hej då" Sen lägger jag på och så tar det ett tag å sen kommer allting som en smäll på käften. Då fattar jag och blir ledsen. Jsg blir inte bara ledsen för min egen skull utan för alla andra det berör.
Och det är ganska många.

Jag tror inte jag har fattat helt å hållet än att jag aldrig mer ska få träffa honom. Han som har varit med mig sen jag var liten, som har låtit mig åka hölass otaliga gånger, bråkat med min syster om vem som ska ta mat först, sagt "va är dä här för jävla hösäck" när jag har råkat slappna av lite för mycket där uppe på hästryggen. Han som inte tillät "widkläder i söffa" och som säkerligen var en av dom som var med å myntade uttrycket "ska ni va inne å bråke får ni gå ut!"


Livet är inte rättvist. Vila i frid, Bert-Stjärt!


Och du kom ihåg, även uppe bland molnen så är det
bara i trappen man får nypas!