Januari var väl som vanligt, mest bara en massa jobb dom första veckorna. Hardworking woman som inte nöjer sig med bara ett jobb, ni vet. Vi kollade på huset, som skulle bli vårt lite längre fram på året, för första gången. Jag var inte vidare imponerad. Men jag var visst inte sämre än jag kunde ändra mig! 

 

Här fick Mange sitt körkort och jag fick mitt andra missfall. Vet inte om det känns helt rättvist, iofs drabbar det ju honom också. Men ändå, ni fattar. Känner mig iaf rätt grym som kunde handleda honom fram till å få körkortet på första försöken. Säger ju en hel del om mig.

 

Den förste mars åkte vi till Sälen. Där njöt jag av öl i solen och blev förlovad! Bra utdelning på den resan!

Här bestämde vi oss också för att köpa huset jag först inte ville ha. 

 

Ultraljud nummer tre! Här kunde vi inte hålla oss från å kolla vad det var för litet knyte som låg där inne, en liten pöjk! Sen jobbade jag nog mest. Jag minns knappt vad jag gjorde igår, inte så lätt att veta vad jag gjorde i augusti. 

Tack å lov så ska den här graviditeten snart va över. Jag vet vad vissa förmodligen tänker, "ho borde va tacksam istället för å gnälla!" Och det är jag. Men jag tänker ändå inte sitta här å ljuga om att det är underbart å va gravid såhär på slutet. Man är lixom bara stor som en häst och klumpig som en valross. Råkar jag tappa nåt, vilket jag gör rätt ofta eftersom mina händer inte kan greppa om saker så bra längre, så suckar jag så högt till och med mormor hade hört det. (♥) Det är lixom inte bara böja sig ner och ta upp det, har man tur är det nåt litet man kan knipa mellan tårna men då ska man orka lyfta benet också. Bäst är att sätta sig på knäna, som gör ont eftersom man har blivit så tung. Och sen ska man upp från golvet, å då börjar en ny mödosam resa. 

Det har till och med gått så långt några gånger så att Mange har fått ta på mig strumporna och "håll i tungan så den inte viker sig i skon för jag orkar inte böja mig" när jag ska ta på mig skorna. Men det är väl lite hans plikt tänker jag, han har ju bara behövt göra det minsta jobbet än så länge. Förutom att han behöver stå ut med mig, men jag tycker ändå jag är rätt lugn. Jag får inga raseriutbrott och så, jag bara härjer på han vad han ska göra eftersom jag inte kan. Fullt överkomligt. Höhö. 

 

3 veckor kvar. 7e januari är det sagt. Jag hoppas han iaf vill stanna tills det nya året anländer. Jag har inte tid att föda barn i juletider. Och för hans skull. Ham vill nog kunna köra moppe å sånt på våren 2031, om man fortfarande gör sånt om så många år. Gör man ens det nu för övrigt? Kanske är lite uncool. Man kanske röker på och dricker öl istället. Jag vet inte, jag är ju ingen ungdom.

Så, lille barnet, har du inte kommit nu kan du lika gärna vänta. Det är bara två veckor kvar på året. Det känns ibland som det bor en liten utbrytarkung i mig, han tycker nog det börjar bli lite ont om plats. Men han ska då inte gnälla, han har det bra där inne. 

 

Som sagt, tre veckor kvar. 21 dagar, max 35 om jag ska till och gå över två veckor. Sen räknar jag med att allt vatten bara försvinner ur kroppen på direkten när förlossningen är över, alla krämpor försvinner och jag kan hoppa upp och ner från golvet lätt som en fjäder. Mina 17 extrakilon kommer bara rinna av mig som en piggelin smälter i solen.