Lyckat misslyckande numero två!
Som bekant så fick jag ju missfall i somras, om det inte alls känns bekant så kan ni läsa inlägget innan detta.
Men i alla fall, i november lyckades jag bli gravid igen, fem månader efter förra lilla Olyckan. Det blev ju såklart lite av en skräckblandad förtjusning men jag tänkte att det kan ju inte va meningen att det ska gå åt helsike två gånger på raken. Det var det tydligen. Jag vet uppenbarligen hur man blir gravid men inte hur man klarar en graviditet.
Det gick superbra i början. Om man med superbra menar att man mår illa, blir fetare och inte har nån matlust på samma gång. Eftersom jag visste om denna graviditet mycket tidigare än den förra, som kom som en chock, kände jag mig lite mer förberedd och började leva ett hälsosamt gravidliv i tid. Jag hade en del symptom men inte tillräckligt för att jag skulle hålla mig helt lugn. Det snackade jag med barnmorskans om, men eftersom deras jobb verkar gå ut på å säga att "det är heeelt normaaalt" om precis allt så tänkte jag att det var väl kanske det då. Men det var det inte, inte den här gången heller.
När jag va i v.12 (så jäkla nära å komma över den där mest kritiska gränsen som jag hade räknat ner till) började jag blöda lite. Då ringde jag barnmorskan igen. Gissa vad hon sa? Precis, "det är heeelt normaaalt!" Men då visste jag att det hade gått åt pipsvängen igen. Man kan kanske kalla det rutin. Har man varit med om exakt samma sak innan så vet man när det inte är normalt. Och mycket riktigt, det började blöda mer och mer å sen satt jag där på toaletten med värkar igen. In your face, barnmorskan! Denna gång var det betydligt värre. Två nätter fick jag sitta där, min och googles egna diagnos är att det var tvillingar jag skulle ha ut denna gång. En kom på fredagnatten och en på lördagnatten. Det får jag dock aldrig veta eftersom ultraljudet va planerat 4 dagar senare.
Jag åkte på efterkontroll och allt såg bra ut. Min kropp är tydligen bra på å fixa ett missfall på egen hand. Bra egenskap? Vet inte.
Jag frågade läkaren som undersökte mig om man kan bli undersökt på nåt sätt för att se varför det blir såhär, eftersom det har hänt så sent båda gångerna och då blir ju allt lite jobbigare. Fysiskt alltså. Psykiskt spelar det nog ingen roll vilken vecka det sker i. Men tydligen görs ingen undersökning innan man har fått tre missfall. Jag ifrågasatte om man verkligen ska behöva gå igenom tre stycken för å få veta om nåt är fel eller om det bara är ren otur. Det skulle man tydligen. Det är lite märkligt kan jag tycka. Kan väl inte va så svårt å ta reda på, å framförallt skulle det bespara ganska många den pärsen det är att gå igenom. Jag frågade också om man kunde få komma in och få hjälp under själva processen om det skulle hända en tredje gång så man slipper den där kvalitetstiden med blodbad på toaletten. Det fick man inte heller.
Han sa att det inte kommer bli ett tredje missfall. Precis som jag och alla andra sa att det inte skulle bli ett andra.
Tydligen var det inte vår tur denna gång heller. Som förra gången tar vi det ändå med ro, man kan fortfarande inte påverka det som händer. Kroppen bestämmer, tyvärr i detta fall bara min. Man kunde ju åtminstone få va två om det!
Varför jag skriver om det är därför att jag själv vet hur man blir, man tror man är ensammast i världen och oförmögen att få barn. Och så googlar man, å då kan man få en träff här på min blogg å se att det faktiskt finns fler som har gått igenom exakt samma sak som en själv. Det känns alltid skönt, finns alltid nån som till och med har det värre!
Vi får helt enkelt hålla tummarna att den gamla klyschan tredje gången gillt stämmer i det här fallet, och säger barnmorskan att allt är helt normalt om jag blir orolig ska hon få en rak höger!
Jaja. Nu ska jag bygga kök och va glad över att jag har blivit förlovad istället. Det finns faktiskt rätt mycket ljusglimtar också i mitt liv!
Puss och kram!
Publiken säger
Postat av: jeanette
Hej beklagar verkligen att ni behöver gå igenom detta.
Min dotter och hennes sambo försökte flera år och fick fem missfall och precis som du säger så fick dem också svaret detta är normalt.Nej det är inte okej att bara säga det och tro att man gjort sitt jobb.Dem sökte sig till en privat gynekolog i Oskarshamn och fick råd och stöd och upp kollning,efter det vart hon gravid och fick vårat älskade barnbarn Lennon .Stå på dig och du har dina rättigheter hoppas och håller tummarna att det går bra för er..Mvh Jeanette
Postat av: Anonym
Så himla tråkigt.
Men du, när jag fick mina missfall så visste vi att det var missfall, i alla fall andra gången.
Och då bara drog vi in till akuten sa att jag hade jätteont i magen... direkt till gyn och fick ligga inne där har jag för mig, fick smärtstillande och så. Helt sjukt att man ska klara det själv, mitt första gjorde så ont att jag nästan svimmade.
Lycka till nästa gång!
Trackback