Mysigt. Vissa saker är väldigt mysigt. Typ när det är party i magen och man ser små sparkar. Köpa små kläder och fixa i rummet också. Ultraljuden gillar jag också den här gången. Om några veckor är det dags för det fjärde och sista innan det är dags att komma ut. 

Och bara tanken på att det växer en liten liten människa i mig som kommer bli vårt barn tids nog är ju hemskt mysig. Det kommer man nog knappt ens förstå när bebisen behagar titta ut, att den är vår och att vi får ta med den hem å inte behöver lämna tillbaka den till sina föräldrar, för det är ju vi! ♥ 

 

Och det omysiga då? I början mådde jag bara illa och sånt jag egentligen tycker hemskt mycket om å äta blev plötsligt det äckligaste jag nånsin har tänkt tanken på att stoppa i munnen. Men det är tur att det går att bli mätt på rostade mackor med ost! En liten akutspya i pappas häck blev det en dag, men det är den enda så just med det hade jag nog ändå ganska tur. Finns alltid dom som har det värre, och blablabla. 

Och nu såhär tre månader innan nedsläpp? Jag kan  knappt gå på kvällstid för jag har så jävla ont överallt, fötterna svullnar upp och händerna/handlederna vill jag inte ens prata om. Jag är vaken stor del av nätterna för det strålar ut smärta från händerna upp till armvecket och fingrarna domnar bort och sticker. 

När jag ska vända mig om måste jag lixom ta fart, man vänder inte en valross på ett kick kan jag säga. 

Sen ska man gå upp.. och klä på sig. Allt är för litet, stödstrumporna är jobbigast i världen att få på sig, dels för dom är trånga och för att det helt plötsligt är väldigt långt ner till fötterna. 

Innan jag var gravid visste jag tydligen inte vad halsbränna var heller. Det har jag upptäckt nu. Också på nätterna.  Inget trevligt alls, första gången va jag säker på att jag hade åkt på magsjuka å gick ut mitt i natten och försökte spy. Men det va tydligen inte det jag behövde. Äcklig upplevelse. 

Jaja..det är bara bita ihop. Snart är det januari! 

 

Tokig sak 1. Nästan ingen frågar hur jag mår längre. Bara hur magen mår, inte bebisen i magen, bara magen. "jotack den mår bra, gör lite ont ibland eftersom jag äter järntabletter!" borde jag säga, men det säger jag inte.

Tokig sak 2. Jag trodde lite att det bara va en myt med alla dessa frågor och kommentarer man hör om. Typ som "är du säker på att det bara är en?"  Det är ingen myt. Den används flitigt. 

Tokig sak 3. Detta magklappandet. Exakt vad är det som gör att det plötsligt är okej för vem som helst, när som helst och hur som helst bara gå fram till en annan människa och ta den på magen? Är det bara för man har ett barn i magen? För jag antar att det inte lär fortsätta när ungen är ute och magen är en bulldeg och härligt sladdrig. Då är det nog inte lika kul längre! Och om sanningen ska fram skulle det nog kännas ännu mer creepy då! 

Tokig sak 4. Vissa verkar tro att man blir handlingsförlamad bara för man är gravid. En del kanske blir det, vissa har det ju värre än andra. Men jag är inte det. Jag kan själv, och kan jag inte så ber jag om hjälp. T.ex med att öppna altandörren på morgonen när händerna gör vrålont och hunden vill ut! Eller byta kanal på tv:n om dosan ligger för långt bort och magen är ivägen så jag inte kan böja mig framåt så långt. Höhö. 

 

Och en kanonkula ↓