Idag för 9 månader sen födde jag fram ett fantastiskt litet barn till denna kanske inte lika fantastiska värld.

Det går bra att va mamma tycker jag, kanske extra bra för att vi nog har fått en av de gladaste ungarna i historien. Som min käre svåger säger "Finns det nån kharma så blir eran nästa unge överjävlig.. får kolik, är skittjurig och skriker hela tiden så ni får se hur det är på riktigt!" Jag hoppas på ingen kharma eftersom den där "andra ungen" redan är på väg och kommer i februari.

 

Att han är glad nästan jämt är inte ens en lögn för att få allt att verka tipp topp. Han är faktiskt det på riktigt. Så himla enkel å behändig, han bara hänger på. Såklart har han också sämre dagar, det vore väl konstigt annars. Då brukar jag tänka att jag inte har nån rätt att klaga, men sen tänker jag att det har jag väl visst. Jag gör ju som jag vill, det har jag alltid gjort.

 

Det där "Åh nu blir det flera år med sömnbrist" har jag inte heller märkt av eftersom han har sovit hela nätter sen han var 2 månader. Och innan vaknade han bara för jag väckte han för att han enligt bvc var tvungen att käka. Jag ger cred till ersättningen för denna brist på sömnbrist. Nu har ju dock mitt stackars lilla flaskbarn slutat upp helt och hållet med ersättningen sen ett par veckor tillbaka. Nu är han stor och äter frukost, lunch, middag och mellis...och välling innan läggdags. Jag kan ju inte låta han släppa flaskan helt och hållet!

 

Det sämsta med att bli morsa är väl att vissa människor verkar ta avstånd. Lite oklart varför. Jag är fortfarande ganska lattjo. Och hatar man i hemlighet barn (inte märkt nån barnhatare i min närhet innan) så kan han va hemma med sin pappa om man vill träffa mig. Jag lovar att jag inte är en sådan som pratar om barnbajs, det finner jag inte speciellt kul. Jag pratar hellre om senaste skvallret på bygda eller går ut å festar. Inte fest just nu kanske pga för stor mage, men sen när jag är klar med barnafödandet för alltid! Så länge kan man ju hålla till godo med min humor, käka nåt gött som jag har bakat eller bara va lite barnslig eller så, jag är som sagt fortfarande samma människa! 

 

Förresten! Han har haft sin första förkylning nu också, det tog 8 månader och 27 dagar..sen blev han lite snorig. I samma veva som näsan började rinna lärde han sig pussas, med vidöppen mun dock, men det är ju inte så lätt i början det där..

 

Jaja. Nu måste jag ge hunden mat, hon går på specialkost efter sin magsjuka och några nätter på djursjukan och måste äta 4-5 gånger om dagen. Jag gör inte annat än att mata barn och djur dag ut och dag in för tillfället. Mig själv också förvisso, eftersom det är sista gången jag kan köra med att jag äter för två är det väl lika bra att passa på. Jaaa jag vet att man inte ska, men vafan, jag har hela livet på mig å styra upp det sen!