4 år!
Ska det behöva gå fyra år mellan blogginläggen tro? Ja, tydligen. Men nu känner jag att ett litet livstecken kan va på sin plats.
Det har ju såklart hunnit hända en del på dessa fyra år, samtidigt som det känns som tiden stått still. Jag bor kvar i samma hus, med samma kille och med samma barn. Ena barnet har hunnit börja skolan och den andra står på tur nästa år.
Jag jobbar även kvar på samma jobb, dock har jag avancerat till arbetsledare. Jo man tackar ja.
Hundflocken har utökats med en bordercollie, katterna har avvecklats och fisken har dött. En islandshäst har tillkommit i familjen, den är dock mammas men jag ser det lite som att hon är min också. Iaf då och då när andan faller på. Såhär års gör den inte det alltför ofta, jag vänder hästkappan efter väderleksrapporten och det funkar ju bra nu när det största ansvaret inte är mitt!
Så, nu vet ni iaf att jag lever. Om jag kommer på en röd tråd för den här bloggen så kanske den återuppstår. Den röda tråden kan inte va jag längre, det känns ju alldeles ego! 😎
Tjo!
2018.
2018 har ju passerat. Ett tag sen vi gick över till 2019 och man kan väl knappast säga att bloggen är min största prioritet nu för tiden. Det fanns en tid när vi hade en väldigt tight relation. Men nu ses vi väldigt sällan, men kilar ändå stadigt.
Men ja, en årsresumé hör ju till! Så:
2018 var året
- Barna började på dagis. (Eller förskola för dom som hellre vill det) (Är ju tydligen en viss skillnad) (vad skillnaden är har jag dock aldrig förstått) (slut på parenteser)
- Då vi kunde följa med till Sälen igen efter två års uppehåll på grund av ett evigt barnafödande.
- Oliver fyllde 1 och lärde sig gå. Simon fyllde två och hade redan gått i ett år.
- Jag började med viktväktarna och gick ner mina sista gravidkilon. Sista låter kanske som 2-3 stycken. Men här pratar vi 18. Jag smällde iväg ca 38 kilo med Oliver i magen. Och med mina fjuttiga meter över havet så kan ni ju tänka er hur jag såg ut...
- Vi hade den varmaste sommarn i mannaminne! Vi fick akutköpa en AC som vi kunde kyla ner rummen med här hemma. Och tack och lov för "vår" stuga vid en sjö.
- Vi var på Kreta. Mange och barnens första utlandsresa. Det gick över förväntan med väntetider och flyg. Och väl där var det som alltid strålande.
- Jag var på Gotland och jobbade under almedalsveckan, Tack och lov drog vi hem innan NMR anlände.
- Jag var på JAG´s årsmöte i Stockholm. Bodde ute på Arlanda en hel helg. Där händer inte så mycket lattjo kan man inte påstå.
- Vi var i Sälen även på sommaren, Över midsommar till och med. Min käre gamla pappa fyllde 60 så vi överraskade honom med en tripp dit. Vi tog på oss våra vandrarkängor och gick över fjällen! Väldigt härligt. Lindvallen är inte så dumt sommartid heller.
- Jag blev gudmor för femte (!) gången. Det är inte klokt så förtroendiengivande jag måste va. Denna gång var det till Tanjas Mille♥
Ja. Det var nog det.
2017.
Min vana trogen brukar jag ju summera alla år här i min gamla blogg. Kan ej va sämre denna gång, lite senare än vanligt dock. Men man får inte kräva för mycket..
Man kan väl säga såhär att året 2017..
- Simon fyllde 1 år i Januari. Och 11 dagar efter det skulle barn nummer 2 ut. Oliver. Han som jag födde utan smärtlindring. Inte för att jag inte ville ha, men för att han hade så jävla bråttom.
- Ja..Januari var alltså mest fylld av att försöka överleva sista dagarna av graviditeten, styra upp ett ettårskalas och föda barn.
- Februari. Då hade vi egentligen en Sälen-resa planerad. Men eftersom jag råkade pricka BF mitt i veckan så verkade det inte så lämpligt. Hade vi vetat att det skulle bli tre veckor innan hade vi nästan kunnat dra. Istället stannade vi hemma och var hundvakt åt Kelso som åt upp allt som kom i hans väg. Bland annat två kartonger modersmjölksersättning, (Ja, jag har fött upp ett stackars flaskbarn till)
- Mars. Mange fyllde 30 år och jag kämpade för att rodda runt hem, hus, hund och två pyttesmå barn. Det gick bra, om jag får säga det själv. Vissa dagar ville jag kasta ut både barna och hunden, men då andades jag bara lite så gick det bra igen. Typ.
- April. Jag tog med mig syskonbarnen och drog på Tobbe Trollkarl i Västervik. Manges 30-årsfest ägde rum. Så även mitt första party med alkhol inbladat på mycket mycket länge. Okej, jag tränade att ta en öl helgen innan bara för att jag inte skulle va totalt rookie.
- Maj. Det viktigaste ni vet, min födelsedag. Mange planerade så bra att han var iväg på punkkryssning då. Tur för honom att han hade ordnat en presentjakt till mig, ritat kartor å gömt paketer i huset och garaget. Det räddade han upp bra.
I maj döptes Oliver också, 27e. Nils Oliver Kennmark. Han skötte sig alla tiders.
Den årliga bowlinghelgen rev vi också av i maj. Camping Bondegatan fylldes med husvagn och husbil och gäster inne i huset.
- Juni. Här hängde vi mest i stugan på alla soliga dagar. Var på rally som gick av stapeln nere på strandpromenaden och firade skolavslutningar.
- Juli. Jag å Simon hängde på semesterracet för oss själva då alla andra svek detta år. Hur en ens kan komma på tanken fatter jag inte. Men men, det gick bra. Han sket i tävlingen och mina ben fick jobba sitt snabbaste, men ändå, vi var där.
Chrille och Lina gick och gifte sig den 22e också så då var vi där och förgyllde deras dag. Eller dom vår, beroende på hur man ser det.
- Augusti. Här var vi på Öland. Lilla familjen hyrde stuga och var på Ölands Djurpark och så. En lite sorglig händelse inträffade här också. Vår katt (mest min) dog. Hon blev akut sjuk. Min lilla Signe som var min första inneboende, så arg, oförutsägbar och fantastisk på samma gång. Rip!
Oliver började på babysim siste augusti. Toppen tyckte han!
-September. Här började jag jobba. Eller egentligen redan sista dagen i augusti men min tanke var att börja förste september. Det var lite blandade känslor kring det. Förra gången jag gick tillbaka till jobbet efter mammaledigheten skulle jag ju snart gå hem och föda barn igen. Nu får jag lixom traggla på till pensionen. Om det inte är värt en trea? Nej.
Simon bytte från spjälsäng till växasäng. Stort steg ändå. Då var han ingen bebis längre.
Jag började rida lite smått igen också efter flera års uppehåll. Helt underbart att börja hänga i stallet igen. Känns lite som att komma hem, typ.
- Oktober. Bland annat var vi på folkrace i Vimmerby och hejade på Figge som körde. Jag tror inte det hände så mycket mer just i oktober. Emma fyllde år och samma dag var det två år sen mormor dog.
- November. Simon slutade med blöja och vi var i Ullared och köpte alla julklappar och födelsedagspresenter. Money flies!
- December. Jag var med jobbet på Idolfinal i vanlig ordning. Två nätter på globens hotell, idol och shopping. Inte så tokigt. Sen firade vi såklart jul, första gången som fyra i familjen. Började dagen hos min pappa med grötfrukost, sen vidare till mamma och Håkan för mat. Sen kom hela hiet till Bondegatan och skapade julklappskaos!
Nyår firades vid stugan med trerätters och trevligt sällskap. Typ samma sällskap som alltid. Men ändå.
Inga raketer - inga rädda hundar.
Ja, dessa årsredovisningar blir bara sämre och sämre. Men jag gör det iaf, mest för min egen skull. Nån gång tänker jag skriva ut hela min blogg på papper. Förstå vilken läsning. Det får jag göra när barnen blir stora, nu finns ej tid till läsning!
Ciao. Nu kör vi 2018, ända in i kaklet!
Blixtkrystare Kennmark!
Lillebror. 18 dagar för tidig, men ändå inte en dag för tidigt kom han ut, och det med besked!
Måndag 23/1 klockan 06,30. Vattnet gick! Det var en annorlunda upplevelse, minst sagt. Jag vaknade och kände att jag nog skulle behöva gå på toa, men som en höggravid valross får man göra vissa val, antingen hålla sig och bespara sig lite möda och besvär, eller börja ett snudd på evighetsprojekt å ta sig upp ur sängen.
Just den här morgonen fick jag dock inget val, det sa lixom bara poff i magen och så öppnades kranen. Jag sa till Mange lite försiktigt "jag måste på toa, jag tror mitt vatten har gått" å så gick jag och från sängen till toan skapade jag en liten insjö. Mange flög ur sängen som en kanon med orden "men för helvete!" och ringde min mamma, och strax efter det ringde han till förlossningen. Han blev verkligen speedad kan man säga! Jag försökte förmedla inifrån toaletten att man kan chilla lite även att vattnet har gått för jag hade ju inga värkar eller nåt. Jag bara läckte vatten som ett vattenfall så fort jag reste mig..
Mycket riktigt så va det ingen panik med mig, vi fick tid för kontroll i västervik klockan 14.00 om inget hände innan det. Jag gick här hemma och bara väntade på att lite livmodersmärta skulle dra igång så jag fick åka in och föda den där lille ungen nån gång! (mvh hon som var så trött på att va gravid så hon ville spy varje dag)
Vi packade klart alla väskor och så, det hade vi ju inte hunnit med eftersom det egentligen inte var dags förrän 10e februari..och såhär andra gången tänker man att man har all tid i världen och att allt är lugnt typ.
Så åkte vi in till klockan 14.. fortfarande inga värkar. Låg med ctg typ 1,5 timme, allt såg bra ut men inte värkte det nåt inte. Envise unge! Men dom vågade inte riktigt skicka hem oss ändå, så vi fick åka iväg och äta lite och sen komma tillbaka två timmar senare för att se om något hade hänt.
Det hade det knappt. Öppnat mig lite och fått svaga svaga värkar, knappt märkbara. Men fortfarande ville dom inte skicka hem oss till Hultsfred (tack gode gud för det känner jag såhär i efterhand).
Dom gav oss ett övernattningsrum nere i sjukhuskällaren..och så skickade dom med mig massa piller som jag skulle ta så jag kunde sova och slappna av!
Här är rummet.. lätt att slappna av där..inte direkt någon mysighetsfaktor!
Vi fick rummet runt 18.30..bäddade och styrde och jag bestämde att jag tar den där sovdosen efter farmen så sover jag gött efter det.
Men vid 19-tiden började jag få värkar.. som gjorde jävligt ont och kom jävligt ofta. Men jag tänkte att det var nog inte dags att gå upp ändå, dom hade ju sagt åt mig att gå ner hit å sova..
19.30 sa jag ändå till Mange att vi får nog bannemej gå upp nu, för då kom värkarna i princip non stop..och gjorde skitont. Vi gick upp, lite skämmigt var det för jag tänkte att dom ju nyss skickade ner mig. Men så la dom mig med ctg igen, och skulle kolla hur mycket öppen jag var men det kunde dom knappt eftersom jag inte hade någon paus mellan värkarna. Jag sa "jag vill ha ryggbedövning". Barnmorskan svarade "det kommer vi inte hinna". Ojdå, tänkte jag och frågade om hon trodde det skulle gå fort. "Ja, det kommer det göra" svarade hon. Men med tanke på att dom sa att jag födde barn snabbt förra gången när jag hade haft värkar i 36 timmar så tänkte jag att "Nej du bm, vi har inte samma syn på det här med snabbhet vid barnafödande!"
Men vi fick dra iväg till förlossningsrummet iaf, och där började dom direkt lägga fram alla grejjer dom använder när bebben väl är ute och så, men jag tänkte fortfarande att det lär väl fem sex timmar till typ. Å jag hann även tänka cirka en miljon gånger att varför i helvete gör jag det här igen?! Det är inte skönt.
Vi kände oss ialla fall typ som hemma, samma rum som Simon föddes i fick vi. Skönt med lite trygghet sådär.
Barnmorskan sa till mig att byta om. Jag gjorde det, hann dra upp dom där snygga nättrosorna precis..å så hann jag kanske dra två drag med lustgasen utan effekt och sen jävlar skulle tydligen ungen ut!
Så alltså, jag kom upp på förlossningen klockan 19,30 och 20.07 efter två minuters krystvärkar kom det ut en liten slemmig rödblå krabat som troligtvis får namnet Oliver och som ville se världen outside the box 18 dagar tidigare än beräknat ♥
Blixförlossning deluxe!
Jag tyckte att 8 minuter krystvärkar med Simon va skitsnabbt jobbat. Nu slog jag det med 6 minuter. Det är nog tur att jag inte ska föda fler barn nu!
Som sagt, jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om dom hade skickat hem oss.. hade mina värkar börjat hemma hade vi aldrig hunnit in eftersom han skulle ut snudd på direkt! Då hade Mange fått agera barnmorska och jag hade fått föda barn i bilen.
2016 - nu ses vi aldrig mer!
Det har ju gått ett helt 2016 nu ockå. Jag brukar ju alltid sammanfatta mina år i den här bloggen. Kanske är bäst att inte göra något undantag, då vet man inte vad som kan hända.
I början av Januari gick jag i väntas tider med en stor kula på magen. 7e var det sagt att bebisen skulle komma, men det gjorde han inte. 12e däremot valde han att anlända. Eller ja, valde och valde..efter mycket om och men tänkte jag att "nej nu jävlar ska ungen ut", tog i för kung och fosterland och plötsligt sa det bara plopp! Hela förloppet finns att läsa några inlägg längre ner ↓.
Ja det var nog det viktigaste som hände i januari, vore ju konstigt om något annat toppade det känner jag. Svårt å minnas, är ju ett helt år sen!
I Februari gick jag kurs i hjärt- och lungräddning. Höll på att svimma när jag försökte få liv i en livlös docka helt förgäves, då var det skönt att skylla på att det var för att jag var typ nyförlöst.. det är man typ ganska länge beroende på situation.
Mars.. då var jag på party! Det var på tiden, tyckte jag. Svängde mina lurviga på Pumpen med ett gäng glada töser! Det var lattjo, och min första fylla efter graviditeten.
I mars fyllde även Mange år.. och Shiva fick noskvalster!
I April döptes Simon Eskil Tommy Kennmark i Lönneberga Kyrka.
Vi var i Ullared, och så firade vi Valborg i Silverdalen!
Maj! Min månad! Jag badade den 7e.. det var väldigt kallt men uppfriskande. Det va så varmt i luften så man kunde ej motstå ett dopp! Det är nog mitt tidigaste bad någonsin.. eller iaf sen jag blev vuxen och förståndig.
Denna månad firade jag alltså både min födelsedag och min första mors dag.
I Juni stack vi till Danmark och Legoland i ett par dagar. Vi var på bröllop på Skansen i Sthlm, firade midsommar i stugan och vips hade vi ett litet plus på stickan igen.
I Juli var vi i Kalmar och såg Winnerbäck, Melissa Horn och Miriam Bryant. Och sen tillbringade vi såklart en vecka i Vimmerby på semesterracet! Å så var vi i Lysekil, Smögen, Stugan och på Ultraljud. Därefter kunde vi andas ut och berätta för världen att Simon, liten som han var, skulle bli storebrorsa!
I Augusti var vi på 30-årsfest.. jag började om min roll som chaufför till alla fester pga ny unge i magen. Började även hoppa in och jobba lite här..
I September fortsatte jag jobba..och så åkte vi på crosskart i Arboga. Bodde 7 personer och 4 hundar i en ganska liten husbil..men det fanns både stjärte- och hjärterum.
Oktober.. då hamnade hunden på sjukan några dagar. Magsjuka. Och så fyllde Lina 30 år och bjöd in till maskeradfest! Jag var för tjock för min egentliga utklädnad så jag fick ltie snabbt byta inriktning.. men det ordnade sig det också.
I November hade jag å Magnus varit ihop i tre år. Det har hänt en del på tre år kan man väl säga..
Vi överraskade 30-åringen från oktober med en tur till BigBang i Oskarsham.. lasergame, bowling, bullride, rallysimulator och krubb! Det var trevligt.
Å så var vi i Ullared igen! Dagen efter Ullared var jag på Spa med svärmor och Anna i Koasta. (Hej lyxfällan?).
Jag var på tvådagarskurs i Sthlm med Carola också.. om smärta!
December. Då gjorde jag min sista jobbhelg för den här gången.. Idolfinalen i Sthlm och två nätter på hotell. Inte så illa pinkat för en höggravid och avsluta jobbet med.
Helgen efter idol åkte jag dock till Sthlm igen.. men då för att ta adjö av KENT. Den absolut sista spelningen. Det var vackert.
Å så fick vi magsjuka två dagar före jul.. men vi hann bli av med den och fick fira vår första jul som en liten familj trots allt.
Nya året firade vi in ute vid stugan, fritt från raketer, lugnt och skönt för hundarna.
Det var väl det. Nu sitter jag här igen.. med en stor kula men på ett nytt år!
CIAO
9 månader inne - 9 månader ute!
Idag för 9 månader sen födde jag fram ett fantastiskt litet barn till denna kanske inte lika fantastiska värld.
Det går bra att va mamma tycker jag, kanske extra bra för att vi nog har fått en av de gladaste ungarna i historien. Som min käre svåger säger "Finns det nån kharma så blir eran nästa unge överjävlig.. får kolik, är skittjurig och skriker hela tiden så ni får se hur det är på riktigt!" Jag hoppas på ingen kharma eftersom den där "andra ungen" redan är på väg och kommer i februari.
Att han är glad nästan jämt är inte ens en lögn för att få allt att verka tipp topp. Han är faktiskt det på riktigt. Så himla enkel å behändig, han bara hänger på. Såklart har han också sämre dagar, det vore väl konstigt annars. Då brukar jag tänka att jag inte har nån rätt att klaga, men sen tänker jag att det har jag väl visst. Jag gör ju som jag vill, det har jag alltid gjort.
Det där "Åh nu blir det flera år med sömnbrist" har jag inte heller märkt av eftersom han har sovit hela nätter sen han var 2 månader. Och innan vaknade han bara för jag väckte han för att han enligt bvc var tvungen att käka. Jag ger cred till ersättningen för denna brist på sömnbrist. Nu har ju dock mitt stackars lilla flaskbarn slutat upp helt och hållet med ersättningen sen ett par veckor tillbaka. Nu är han stor och äter frukost, lunch, middag och mellis...och välling innan läggdags. Jag kan ju inte låta han släppa flaskan helt och hållet!
Det sämsta med att bli morsa är väl att vissa människor verkar ta avstånd. Lite oklart varför. Jag är fortfarande ganska lattjo. Och hatar man i hemlighet barn (inte märkt nån barnhatare i min närhet innan) så kan han va hemma med sin pappa om man vill träffa mig. Jag lovar att jag inte är en sådan som pratar om barnbajs, det finner jag inte speciellt kul. Jag pratar hellre om senaste skvallret på bygda eller går ut å festar. Inte fest just nu kanske pga för stor mage, men sen när jag är klar med barnafödandet för alltid! Så länge kan man ju hålla till godo med min humor, käka nåt gött som jag har bakat eller bara va lite barnslig eller så, jag är som sagt fortfarande samma människa!
Förresten! Han har haft sin första förkylning nu också, det tog 8 månader och 27 dagar..sen blev han lite snorig. I samma veva som näsan började rinna lärde han sig pussas, med vidöppen mun dock, men det är ju inte så lätt i början det där..
Jaja. Nu måste jag ge hunden mat, hon går på specialkost efter sin magsjuka och några nätter på djursjukan och måste äta 4-5 gånger om dagen. Jag gör inte annat än att mata barn och djur dag ut och dag in för tillfället. Mig själv också förvisso, eftersom det är sista gången jag kan köra med att jag äter för två är det väl lika bra att passa på. Jaaa jag vet att man inte ska, men vafan, jag har hela livet på mig å styra upp det sen!
Vardagsrummet!
Just ja, jag har ju lovat å visa vardagsrummet också. Så för er som bryr er - Det är klart nu. Eller, det fattas saker på väggarna. Vi har inte kommit fram till riktigt vad vi ska fylla dom med än, men jag vet att när jag ser det så vet jag. Än har jag inte sett det rätta!
Byta golv vill jag också, men det verkar va dödstraff på att byta ut "det fina parkettgolvet!" Tur vi har en hund..hon kan ju alltid råka repa golvet lite vid lek eller så.
Såhär såg det iaf ut när vi var och kollade på huset! (ej konstigt att jag tvekade)
Men så satte vi igen två fönster, bytte till vita, bommade igen dörren in till köket och vips:
Ursäkta skräpet på mattan, Shiva har visst käkat sönder lite papper. Upptäcktes efter jag tog bilden och med min träningsvärk orkar jag inte böja mig ner och ta upp det för att sen ta ny bild. Tar det när jag ändå har ärende på golvet, eller väntar till Mange kommer hem. Jag får se lite.
Ja, så mycket mer har det nog inte hänt på ett tag. Det är ju fortfarande det där jäkla trappräcket som ska lackas, dörrar som ska bli vita, tak som ska bli vitt och trapp som ska bytas. Var sak har sin tid, även att jag helst hade velat ha det gjort igår.
Å just det! Min unge har förresten fortfarande inte varit ens det minsta sjuk. Nu är han tre månader och flaskmatas forfarande.
Hej då!
Mitt stackars lille flaskbarn!
Idag har jag varit morsa i 7 veckor. Och tänka sig, barnet lever, trots att jag inte ammar. Väldigt märkligt kan tyckas eftersom många reagerar med att säga "Men! Han behöver ju äta från dig!" Ahaaa! Kommer han dö ersättningsdöden annars? Eller växa upp till ett elakt barn och en kriminell vuxen? Eller kommer han helt enkelt bara kunna få bli en mätt och glad bebis och inte få några sviter av att han inte får äta från mig, det stackars lille flaskbarnet? Jag tror det sista.
"Han kommer va så mycket sjuk!" Typ lika mycket sjuk som vem som helst, kanske? Under dessa 7 veckor har han i alla fall inte varit ens en liten gnutta förkyld. Och då är vi mitt i influensatider och vi har inte isolerat oss hemma. Jag vet flera bebisar som äter från sina mammor som varit vrålförkylda dock, vart gick det fel för dom då? Borde det inte varit mitt stackars lille flaskbarn som fått det istället?
Jag försökte dock. Alltid lagom varm mjölk som man alltid bär med sig är ju rätt smidigt, tänkte jag. Och mysigt skulle det va, det sa ju alla. Jag kom aldrig till det mysiga stadiet. Ungen va hysterisk, vrålhungrig, panikslagen och bara skrek. Sen somnade han och då antog vi att han var mätt. Det var han inte, han va helt utmattad istället. Och forfarande hungrig. På några dagar hade han gått ner ett halvt kilo..då gav jag upp. Frivilligt. Och tänk då, vilken tur att ersättning finns!
Mätt, knubbig och glad bebis - glad mamma.
Såhär i efterhand ångrar jag inte mitt beslut. Jag ser bara fördelar med flaskmatandet. Jag vet precis hur mycket mat han får i sig. Han slukar en flaska, blir mätt och håller sig mätt i 3-4 timmar innan han vill ha mat igen. Hade han ätit av mig hade han kanske hängt i patten hela dagarna och jag hade blivit låst här hemma. Då hade jag förmodligen hamnat i nån slags depression. Inte så kul. (Ja, jag vet att man kan amma överallt för ingen ska bry sig och allt det där... Men det kanske man inte vill!)
Nu far vi runt på äventyr om dagarna. Såklart är det ju han som är chef ändå, än så länge. Man får va lite flexibel. Men det går bra, han är lätt att ha och göra med.
En fördel till är att på natten när han vill ha mat och jag är dödstrött kan jag bara ge Mange en smäll å säga "din tur!" Höhö.
Med detta inlägg vill jag alltså inte rikta någon kritik mot ammande mammor, jag tycker ni är grymma och hade jag kunnat hade jag också gjort det, såklart! Tycker bara det är så tröttsamt med all hets kring detta. Folk borde lugna ner sig och låta alla sköta sitt, helt enkelt!
♥Alla är bäst så länge barnen mår bra! ♥
↓ Bröstmjölksbebis↓
↓Ersättningsbebis↓
...å så skulle jag förlösas!
14.05 Blev vi alltså förpassade till förlossningssalen. Jag var skitpepp, vi fick gå och käka lite mat och grejer och jag hade fortfarande värkar såklart men hade jag klarat det så länge hemma så klarade jag det lite till, tänkte jag. Åt lite grönsakspaj, mest kanterna för jag gillar inte gegget i mitten. Sen var vi tillbaka på rummet, spelade spotify på fullt ös och när det kom en värk gick jag runt och dansade mig igenom den. Barnmorskan kom in titt som tätt och frågade om jag verkligen inte skulle ha lite lustgas nu? Men det ville jag inte för jag tänkte att det lär ju bli sju resor värre så jag sparar på resurserna lite till. "Okej sa dom, men vid det här laget brukar folk skrika!" Inte det här småländska stålet minsann!
Hallå där bebisen!
Pilatesboll skulle va bra att studsa lite på för att påskynda öppningsskedet lite, hade jag hört och tänkte att det kan ju inte skada att prova.
...men det där studsandet hjälpte då rakt inte. Det gick inte fortare för det. Klockan bara gick och gick och inget hände, mer än att jag fortfarande genomled värkarna utan smärtlindring och sköterskorna kom fortfarande in ibland och frågade om det inte va dags för lite lustgas nu då? Nix pix!
Eftersom jag hade öppnat mig så mycket när jag kom in va jag helt säker på att ungen skulle komma ut innan farmen. Det visade sig att det hade han minsann inga planer på.
Klockan 19.30, alltså farmentime, var jag fortfarande lika öppen som jag va när jag kom in. Seg process alltså. Så då fick Ingegerd, som hon hette, ta hål på hinnorna så vattnet gick.
Sen va det här småländska stålet inte lika tuff längre, kan jag motvilligt erkänna. Då kom det värkar varannan minut och jag vek ner mig för lustgasen. Dock tyckte jag inte den hjälpte. Kanske den gjorde men jag hade ändå sjukt ont och trodde att min sista stund nog var kommen. Å vidare hög blev jag inte heller, sa inte ens nåt kul. Jag bara svettades och hade ont.
Sen va det här småländska stålet inte lika tuff längre, kan jag motvilligt erkänna. Då kom det värkar varannan minut och jag vek ner mig för lustgasen. Dock tyckte jag inte den hjälpte. Kanske den gjorde men jag hade ändå sjukt ont och trodde att min sista stund nog var kommen. Å vidare hög blev jag inte heller, sa inte ens nåt kul. Jag bara svettades och hade ont.
Sen skulle dom tvinga upp mig på toa. Inte kloka, men det va bara försöka pallra sig iväg så gott det gick. "Det är bara gå, och kommer det en värk så stannar du och andas" Ooookej.
Jag gick, värken kom, jag stannade och höll andan. Helt fel taktik igen. Höhö.
Tillbaka i sängen igen var jag helt utmattad till slut. Då var klockan nästan 22. Jag tänkte att kommer inte denna unge ut snart får dom söva ner mig å plocka ut honom bara. Jag orkar ej mer. Jag hade ju lixom varit igång i 32 timmar då redan. Det gick till och med så långt att jag fick be om ryggbedövning. Då kom narkosläkare Johan in med grön rock och munskydd. Det kändes lite dramatiskt. Men jag orkade inte bry mig. Han ställde dock lite väl hårda krav på mig. Jag va tvungen att rulla över på sidan, dra upp knäna mot magen, ner med hakan och ligga helt still. Herregud, Mange fick hålla i mig i den positionen och jag låg och kramade lustgasen så knogarna vitnade! Och svettades och skakade. Så jävla ont. Men han var snäll ändå, Johan. Tio minuter efter han hade gjort sitt jobb var jag hur pigg som helst. Kände absolut ingenting även att jag såg att värkarna var ännu starkare än innan.
Ha, där fick dom jävlarna! Prisa Gud för ryggbedövning!
Jaja.. tiden gick och inte mycket hände. Mer än att jag fick va pigg för en liten stund. "Sken upp som en sol" Som Mange sa.
Till slut fick dom ta till mera åtgärder för att få ut den lille envise ungen. Dom satte dropp på mig så värkarna skulle bli ännu mer intensiva. Så länge fick jag skina som en sol, lixom. Jaja, det va skönt så länge det varade iaf. Sen började plågan igen, och till slut, typ vid kanske tolv på natten (inget tidsbegrepp), så började det kännas som att han bara skulle ut. Men nähä, då fick jag helt plötsligt inte trycka på än för det va "inte dags än". Och så pep barnmorskan in på rummet bredvid för där låg också en stackare och skulle föda typ precis samtidigt som jag, Å jag sa till Mange att "nej nu kommer han fan ut, RING PÅ KLOCKAN!!" Han ringde, hon fick storma in till mitt rum igen, kollade läget och sa "nej det är inte dags" och så fick hon springa in till andra rummet igen. Jag kände att JO DET HAR VARIT DAGS LÄNGE!! RING PÅ KLOCKAN!! Och sådär höll det på i typ en timma, jag tyckte det va dags, barnmorskan tyckte det inte och sa "du får inte krysta än!" Inte så lätt när det är det enda kroppen vill!
Men så vips, till slut när hon kom in sa hon "Nu kan du få prova att krysta" Äntligen! Då var klockan 01.15. Och 01.23 hade jag klämt ut han. Så på åtta minuter var han till slut ute, på ren vilja, några vidare krafter kan jag knappast haft kvar! "Du har varit jätteduktig, det gick ju fort! Kan va nåt slags rekord, åtta minuter för en förstföderska, väldigt bra jobbat" Alltså, dom där sista åtta minuterna räknar jag knappt, jag räknar från start. 36 timmar. Inte så fort om man frågar mig.
Och nu kan vi presentera honom vid namn:
♥SIMON Eskil Tommy Kennmark♥
När det värsta ger det bästa!
Ska vi snacka lite om det här med å föda barn tro? Okej, det kan vi göra. För nu har jag gjort det. En erfarenhet rikare. Yeah.
Det började i alla fall i söndags morgon med att jag började få lite ont i magen, då var jag tre dagar över tiden. Jaja tänkte jag, det är nog falskt alarm för den här ungen verkar vilja stanna där inne för alltid. Men värkarna avtog inte under dagen direkt utan höll på, med typ 7-8 minuters mellanrum. Inte sådär så jag höll på att avlida direkt utan mer så att jag va tvungen å vrida mig lite av smärta och inte kunde hitta nåt bra sätt att sitta, ligga eller stå på. Försökte det där med att andas igenom dom men det va lättare å hålla andan tills dom gick över, helt fel taktik alltså. Men jag är ju nybörjare.
På söndagkvällen blev allt lite värre å jag undrade om det verkligen va meningen att det skulle göra sådär ont. Efter mycket övervägande med mig själv och Mange ringde jag in till förlossningen, typ klockan 19. Men nähä minsann det va inget på gång sa dom för värkarna kom alldeles för oregelbundet för att det skulle va dags. Men hon jag pratade då med var ändå snäll och sa att jag skulle återkomma om ett par timmar om det inte avtog så kunde jag få komma på kontroll, få en sovdos och åka hem.
Det va alltså bara lägga på och härda ut, säger dom att det inte är på gång så är det väl inte det, tänkte jag. Hur dom nu skulle kunna veta det egentligen (?).
Jag parkerade mig i soffan igen, och allt blev värre. Nu vred jag mig av smärta och Mange sa till mig att ringa igen. Jag löd. Då var klockan 22,45. Men det va inget trevligt samtal. Jag fick prata med en gubbe, som i princip dumförklarade mig. Jag bad om att få komma in för jag tog mig knappt igenom värkarna..han påstod att det fortfarande var alldeles för långt mellan dom och att det va helt onödigt för mig att komma in för han skulle bara få skicka hem mig igen. Då yrkad jag på att jag kunde väl få komma in för mer smärtlindring eftersom ingenting jag gjorde hemma funkade.. inte duscha, inte vetekudde och inte alvedon. Men han sa "Elin.. det är inte så att du ska föda barn imorgon..du kan komma hit,, du kanske är öppen max 2 cm, jag kommer skicka hem dig och du kommer ha lika ont ändå. Och i det här vädret är det väl inte så roligt att åka i onödan? Du ska ha tre värkar på 10 minuter innan du behöver fundera på att komma!"
IDIOTJÄVEL VAD VET DU OM LIVMODERSMÄRTA?!, skrek jag och la på. Eller.. nej det gjorde jag inte men jag tänkte så, sa okej och la på och ville bryta ihop och dö. Men istället tog vi våra täcken och kuddar, gick ner i gillestugan, satte på en time out-dvd och där låg jag och svettades och kved mig igenom värkarna. Mange låg mest och skrattade gott åt alla roliga skämt på tv. Så olika det där.
På måndagmorgonen höll det såklart fortfarande i sig och Mange funderade på om han skulle våga åka till jobbet eller inte. Jag sa att det kunde han väl lika gärna göra för det va ju "inget på gång".. så han åkte. Och jag led vidare. Åt lite risgrynsgröt och spatserade runt runt här i huset för då hade jag kommit på att allt kändes mycket bättre när jag gick omkring. Även att jag fick stanna upp rätt ofta när värkarna anlände.
Sen skrev jag ett litet snyftmeddelande till Mange om att jag inte kunde ha sådär ont, så han fick komma hem. Han ringde min barnmorska här i Hultsfred och bad om tips och hon sa att vi absolut skulle ringa in till förlossningen igen. Det fick han göra, jag hade tappat allt hopp för dom. Han ringde, sa som det var och vi var välkomna på stört. Att det ska behövas en karl för att det ska gå smidigt!
Så vi åkte, jag va livrädd och nervös hela vägen...och vägen till Västervik kan va fruktansvärt lång!
Väl inne fick jag lägga mig med ctg, lille hjärtat i magen pickade på och dom såg att jag hade värkar. Dock fortfarande inte "tillräckligt täta". Men så kände barnmorskan på mig, sken upp som en sol och sa "här ser du en som blev glad, du är öppen 7cm så här får vi jobb i eftermiddag!" Och så hämtade dom snygga sjukhuskläder och förpassade oss till vår förlossningssal och cirkusen var igång!
Där fick du. Jävla gubbe. Jag skulle visst föda barn!
3 värkar i timmen är sämste riktmärket jag hört! Lita på smärtan istället!
To be continued. Bebis är hungrig.
Ursäkta hur jag ser ut, jag hade ju ont!
2015 in - 2015 ut!
Januari
Januari var väl som vanligt, mest bara en massa jobb dom första veckorna. Hardworking woman som inte nöjer sig med bara ett jobb, ni vet. Vi kollade på huset, som skulle bli vårt lite längre fram på året, för första gången. Jag var inte vidare imponerad. Men jag var visst inte sämre än jag kunde ändra mig!
Februari
Här fick Mange sitt körkort och jag fick mitt andra missfall. Vet inte om det känns helt rättvist, iofs drabbar det ju honom också. Men ändå, ni fattar. Känner mig iaf rätt grym som kunde handleda honom fram till å få körkortet på första försöken. Säger ju en hel del om mig.
Mars
Den förste mars åkte vi till Sälen. Där njöt jag av öl i solen och blev förlovad! Bra utdelning på den resan!
Här bestämde vi oss också för att köpa huset jag först inte ville ha.
April
April bjöd på en veckas jobb i Åre i vanlig ordning, Shivas första hundutställning och ett nytt litet extrajobb!
På smällen blev jag också. Igen. Skam den som ger sig..tredje gången gillt.. och allt det där! Beräknat födelsedatum blev 7/1-2016!
Maj
Här fick vi åka på kontroll och se så lille barnet var på gång som det skulle eftersom det hade gått åt skogen två gånger innan. GynekologAnders gav oss tummen upp och vi gjorde high five.
Vi fick nycklarna till huset i maj också! Det kändes vuxet, men sen fyllde jag år och kände mig ändå inte mer vuxen än innan.
Juni
Vi slängde ut köket i nya huset och påbörjade renoveringen. Flyttade in mitt i kaoset. Inte helt hundra när man är gravid, trött och illamående. Men den tiden har jag förträngt nu!
Här tog Ibbe studenten, vi firade en trevlig men kall och regnig midsommar med familj och vänner i stugan, Å så tog vi en weekend till vår kungliga huvudstad, som man så fint kan säga om Stockholm.
Juli
Dags för andra ultraljudet och det konstaterades en levande liten krabat! Äntligen!
En veckas folkrace i gnagaredalen och GP-speedway i Målilla!
Augusti
Ultraljud nummer tre! Här kunde vi inte hålla oss från å kolla vad det var för litet knyte som låg där inne, en liten pöjk! Sen jobbade jag nog mest. Jag minns knappt vad jag gjorde igår, inte så lätt att veta vad jag gjorde i augusti.
September
Här vet jag iaf att jag och Emma tog en tur till Kumla med husbilen och alla hundar. Och att jag i samma veva fick mitt livs första halsbränna (dock inte den sista tyvärr) och trodde det var magsjuka så jag fick ge mig ut mitt i natten och försöka spy. Gick ju inte.
Lille Shiva fyllde ett år också. Liten har blivit stor!
Oktober
Ingen rolig start på månaden. Min fantastiska mormor dog på min systers 35-årsdag. Jag har alltid trott att när mormor dör, då dör jag också. Men jag lever än. Men det fattas något. Hon hann uppleva så mycket men ändå inte det största som kommer hända i mitt liv. En av de få saker hon hade kvar på sin önskelista, träffa min bebis. Oktober är lite dvala, jobb och jobb, och begravning.
November
Fjärde och sista ultraljudet och forfarande går allt enligt planen där inne. Följde kurvan precis som det var tänkt, låg mitt på med 14 grams marginal. Jag slutade jobba, jag ville jobba längre men det ville inte min kropp. Framförallt inte mina händer. Så det va bara börja glida omrking hemma och få graviditetspenning istället. Sticker väl alltid i ögonen på nån!
Här fick vi börja på föräldrakurs också, det är typ då man först förstår att man ska bli morsa på riktigt.
Och kanske lite när man ser sig själv såhär:
December
Det är ju nu! Jag fuskar lite, det är ju bara två dagar kvar till nyår. Men vad har vi gjort denna månad?
Jag har varit på julbord, firat jul med familjerna och bara varit allmänt tjock och trött på att va gravid. Snudd på lite gnällig vissa dagar kanske till och med. Med all rätt, vågar jag påstå.
Nu ska jag sluta med det här skrivandet, se ett avsnitt av Bron och koncentera mig på att behålla ungen i magen åtminstone till fredag!
Tjipp!
Snart i mål!
Tack å lov så ska den här graviditeten snart va över. Jag vet vad vissa förmodligen tänker, "ho borde va tacksam istället för å gnälla!" Och det är jag. Men jag tänker ändå inte sitta här å ljuga om att det är underbart å va gravid såhär på slutet. Man är lixom bara stor som en häst och klumpig som en valross. Råkar jag tappa nåt, vilket jag gör rätt ofta eftersom mina händer inte kan greppa om saker så bra längre, så suckar jag så högt till och med mormor hade hört det. (♥) Det är lixom inte bara böja sig ner och ta upp det, har man tur är det nåt litet man kan knipa mellan tårna men då ska man orka lyfta benet också. Bäst är att sätta sig på knäna, som gör ont eftersom man har blivit så tung. Och sen ska man upp från golvet, å då börjar en ny mödosam resa.
Det har till och med gått så långt några gånger så att Mange har fått ta på mig strumporna och "håll i tungan så den inte viker sig i skon för jag orkar inte böja mig" när jag ska ta på mig skorna. Men det är väl lite hans plikt tänker jag, han har ju bara behövt göra det minsta jobbet än så länge. Förutom att han behöver stå ut med mig, men jag tycker ändå jag är rätt lugn. Jag får inga raseriutbrott och så, jag bara härjer på han vad han ska göra eftersom jag inte kan. Fullt överkomligt. Höhö.
3 veckor kvar. 7e januari är det sagt. Jag hoppas han iaf vill stanna tills det nya året anländer. Jag har inte tid att föda barn i juletider. Och för hans skull. Ham vill nog kunna köra moppe å sånt på våren 2031, om man fortfarande gör sånt om så många år. Gör man ens det nu för övrigt? Kanske är lite uncool. Man kanske röker på och dricker öl istället. Jag vet inte, jag är ju ingen ungdom.
Så, lille barnet, har du inte kommit nu kan du lika gärna vänta. Det är bara två veckor kvar på året. Det känns ibland som det bor en liten utbrytarkung i mig, han tycker nog det börjar bli lite ont om plats. Men han ska då inte gnälla, han har det bra där inne.
Som sagt, tre veckor kvar. 21 dagar, max 35 om jag ska till och gå över två veckor. Sen räknar jag med att allt vatten bara försvinner ur kroppen på direkten när förlossningen är över, alla krämpor försvinner och jag kan hoppa upp och ner från golvet lätt som en fjäder. Mina 17 extrakilon kommer bara rinna av mig som en piggelin smälter i solen.
Så tror jag det kommer bli!
Vi är iaf helt redo för bebisens ankomst. BB-väskan är packad, rummet är klart och stolen är redan i bilen! ♥
5 månader i vår ägo!
Vi köpte ju som bekant ett hus i maj. Vi har hunnit med en del förändringar skulle jag vilja påstå. Än är det mycket kvar dock, men man kan ju tydligen tyvärr inte göra allt på en gång. Det är lite brunt kvar som ska bli vitt och lite furu som ska bort, sen kan jag sova gött om nätterna. Men i alla fall.. håll till godo. Förebilderna kommer från bilderna som var på hemnet när vi på nåt sätt fastsnade för detta hus.
Såhär såg alltså köket ut innan, det slängde vi ut helgen efter vi hade skrivit papper!
↓
Och nu ser det ut lite mer såhär:
Sen kommer vi kanske till det gräsligaste av allt. Toaletten. Till och med där var det furu! Men där har vi kört en liten budgetvariantrenovering tills vidare, bara för att kunna stå ut lixom.
Kolla in denna!
Nu slipper man iaf få ångest när man går in. Lite dekorplast, vit färg, ut med badkaret och in med en spegel så mår man genast lite bättre:
Och så kommer vi ner till gillestugan, furu först. Såklart. Hur kan nånting som är så jäkla fult nu ha varit så poppis förr? Fatter jag inte.
Även här har jag gått loss med lite vit färg. Den är så användbar! Taket kvar bara, väntar på att nån frivilligt ska komma och måla det. Verkar dröja.
Såhär såg hallen ut. Inte så kul å komma hem till tyckte vi...
...så vi gjorde såhär istället. (ja jag vet, fururäcket är kvar och det stör, det ska lackas vitt. Snart)
Och så kommer vi till master bedroom! Såhär var det då..
..och såhär är det nu!
Sen finns det två sovrum till. Det här var ett av dom:
Å såhär ser det ut nu!
Sovrum nummer 3 såg ut såhär:
Men här har det ju varit barnaverkstad så nu är det en lite annorlunda touch, om man jämför. Å det är ju precis vad jag håller på med.
Dörren har vi också bytt, och alla fönster. Vem vill ha brunt lixom? Inte vi!
Okej, det får va allt för nu. Jag återkommer med vardagsrummet när möblerna har anlänt. Hoppas jag att dom gör snart. Hallen också, där ska vi byta dörrar och taptesera.. OCH MÅLA TRAPPRÄCKET.
Ciao!
Och plötsligt så finns det bara minnen kvar
Fredag, Emma pratar med mormor: "När jag blir frisk från förkylningen ska vi festa. Åka till Vimmerby och fika!"
Fredagnatt, Emma ringer till mig: "Mormor är död"
Hon blev aldrig frisk och det blir ingen fest. Det är så ofattbart, från ena stunden till andra och så plötsligt finns hon bara inte mer. I min värld skulle hon leva för alltid, tjata på oss om hur onödiga köp vi gör, hur mycket för mycket socker vi äter och få reda på allt hur mycket man än försöker undanhålla.
Har nog inte förstått än hur tomt det kommer bli, och att jag aldrig mer ska BEHÖVA PRATA SÅHÄR TYDLIGT EFTERSOM HON TYCKTE JAG MUMLAR SÅ FÖRSKRÄCKLIGT. "Jaja, jag hör ändå inte vad du säger men det är nog nåt bra!" Okej.
Min mormor har aldrig varit sen med att tro att hon ska dö. Vad man än har frågat om så fick man oftast svaret "ja det beror ju på om jag lever då såklart..det vet en aldri" Det har lixom blivit lite hennes grej. Men det skulle ju som sagt, i min värld, aldrig hända på riktigt. Nu har det hänt.
Hon var inte döende, hon tänkte bara mycket att hon en gång skulle dö. Det ska vi ju alla.
För några veckor sen pratade hon om att det fanns tre saker som hon ville hinna uppleva medans hon levde.
Nummer 1. Arvet efter sin bror som dog i somras. Hon var så nyfiken på hur mycket det skulle bli "Men ja vill inte fråga, för en vill ju inte verke förveten även om en ät!" Detta hann hon få uppleva med fem dagars marginal.
Nummer 2. Hon ville se hur det blev när mamma och Håkan rev en vägg i sitt hus. Det hann hon aldrig.
Nummer 3. Hon ville hinna träffa min och Manges bebis som förväntas komma i januari 2016. Det hann hon aldrig heller.
Det gör så ont i mig att hon aldrig hann träffa vår lilla bebis, hon längtade så mycket efter den och pratade om den hela tiden. Och stickade på en liten overall som jag inte heller tror hann bli klar. Hon föreslog att han ska heta Mårten, hon har alltid varit lite galen i att försöka bestämma namn åt allas djur och barn och sådär. Men jag vill inte ha en Mårten. "Men han kan väl få heta Mårten i andranamn? då kan han byte till det sen när han blir äldre om han vill" Nästan så jag måste överväga att han ska få heta Mårten i andranamn, bara för hennes skull. Måtte han inte vilja byta sen isf! No offence, alla som heter Mårten.
Hon lämnar kvar så mycket efter sig, min stackars morfar som blir ensam till exempel. Efter 62 år som gift med mormor, hur ska det gå för honom? Säkert bra tids nog. Men mitt hjärta brister för tomheten han måste känna.
Jag kommer alltid känna stor tacksamhet för att just hon har varit min mormor. Utan att vara partisk så tror jag inte det finns någon som hade klarat den uppgiften bätttre!
Dumma dumma lilla tant, kunde du inte väntat ett par år till?
Du var ju bara förkyld!
♥
Ingen barnlek att bära barn!
Ska vi prata lite om det här med att va gravid kanske? Okej.
Vad folk säger:
- Men ååh så mysigt att va gravid!
Mysigt. Vissa saker är väldigt mysigt. Typ när det är party i magen och man ser små sparkar. Köpa små kläder och fixa i rummet också. Ultraljuden gillar jag också den här gången. Om några veckor är det dags för det fjärde och sista innan det är dags att komma ut.
Och bara tanken på att det växer en liten liten människa i mig som kommer bli vårt barn tids nog är ju hemskt mysig. Det kommer man nog knappt ens förstå när bebisen behagar titta ut, att den är vår och att vi får ta med den hem å inte behöver lämna tillbaka den till sina föräldrar, för det är ju vi! ♥
Och det omysiga då? I början mådde jag bara illa och sånt jag egentligen tycker hemskt mycket om å äta blev plötsligt det äckligaste jag nånsin har tänkt tanken på att stoppa i munnen. Men det är tur att det går att bli mätt på rostade mackor med ost! En liten akutspya i pappas häck blev det en dag, men det är den enda så just med det hade jag nog ändå ganska tur. Finns alltid dom som har det värre, och blablabla.
Och nu såhär tre månader innan nedsläpp? Jag kan knappt gå på kvällstid för jag har så jävla ont överallt, fötterna svullnar upp och händerna/handlederna vill jag inte ens prata om. Jag är vaken stor del av nätterna för det strålar ut smärta från händerna upp till armvecket och fingrarna domnar bort och sticker.
När jag ska vända mig om måste jag lixom ta fart, man vänder inte en valross på ett kick kan jag säga.
Sen ska man gå upp.. och klä på sig. Allt är för litet, stödstrumporna är jobbigast i världen att få på sig, dels för dom är trånga och för att det helt plötsligt är väldigt långt ner till fötterna.
Innan jag var gravid visste jag tydligen inte vad halsbränna var heller. Det har jag upptäckt nu. Också på nätterna. Inget trevligt alls, första gången va jag säker på att jag hade åkt på magsjuka å gick ut mitt i natten och försökte spy. Men det va tydligen inte det jag behövde. Äcklig upplevelse.
Jaja..det är bara bita ihop. Snart är det januari!
Lite andra tokiga saker man får va med om:
Tokig sak 1. Nästan ingen frågar hur jag mår längre. Bara hur magen mår, inte bebisen i magen, bara magen. "jotack den mår bra, gör lite ont ibland eftersom jag äter järntabletter!" borde jag säga, men det säger jag inte.
Tokig sak 2. Jag trodde lite att det bara va en myt med alla dessa frågor och kommentarer man hör om. Typ som "är du säker på att det bara är en?" Det är ingen myt. Den används flitigt.
Tokig sak 3. Detta magklappandet. Exakt vad är det som gör att det plötsligt är okej för vem som helst, när som helst och hur som helst bara gå fram till en annan människa och ta den på magen? Är det bara för man har ett barn i magen? För jag antar att det inte lär fortsätta när ungen är ute och magen är en bulldeg och härligt sladdrig. Då är det nog inte lika kul längre! Och om sanningen ska fram skulle det nog kännas ännu mer creepy då!
Tokig sak 4. Vissa verkar tro att man blir handlingsförlamad bara för man är gravid. En del kanske blir det, vissa har det ju värre än andra. Men jag är inte det. Jag kan själv, och kan jag inte så ber jag om hjälp. T.ex med att öppna altandörren på morgonen när händerna gör vrålont och hunden vill ut! Eller byta kanal på tv:n om dosan ligger för långt bort och magen är ivägen så jag inte kan böja mig framåt så långt. Höhö.
Hur som helst - det är helt klart värt det ♥
Ett vrålåk↑
